Filmkväll x2

Som bekant gav piraten Johnny Koolala hela gänget en rejäl samling dvd:er i julklapp (han hävdar att han hittade dem i en mystisk och spännande sjörövarkista någonstans i Karibien, men jag tycker bestämt att filmerna i fråga har en lätt touch av "10 för 100"-utrensning i en videobutik... hrm, nåväl...) och på senare tid har vi kollat på två av dessa, Shutter Island (2010) och I Love You, Phillip Morris (2009).

Shutter Island är baserad på en bok som heter Patient 67 av en Dennis Lehane, och handlar om en polisman som försöker reda ut vad som egentligen händer på en ö som är fängelse och mentalsjukhus i ett. Vädret är fruktansvärt under större delen av vistelsen och en massa märkliga saker händer, och polismannen börjar få allt svårare att skilja på dröm och verklighet. Det är väl ungefär så mycket man kan säga utan att spoila hela klabbet.

Filmen är välgjord, snygg och hyfsat spännande, men någonting rubbed me the wrong way lite grann. Väldigt fort börjar man få misstankar om hur filmen kommer sluta, och det är väl okej, för det visar sig till sist att man har haft fel, men det känns ändå som att det borde ha dröjt liiiite längre innan man började förutspå allt. Att vi fick dessa föraningar bara några minuter in i filmen känns inte så jättelyckat, för även om vi som sagt gissade fel så gjorde det bara att jag största delen av tiden satt och undrade hur handlingen i en sådan här typ av film kunde vara så uppenbar, istället för att verkligen dras med av stämningen.

Andra saker jag inte var jätteförtjust i var Michelle Williams insats, som jag tyckte var träig och överspelad (konstigt då hon ju anses vara jätteduktig, men det kanske inte var hennes fel så mycket som rollens/manusets), och det faktum att Ben Kingsley var med över huvud taget - han är säkert bra, men det är något med hans väldigt cartoony utseende som jag alltid haft svårt att ta på allvar. Dessutom är Mark Ruffalo med, och honom har jag av någon anledning också svårt för. Det gör att hela filmen vilar på Leonardo DiCaprios axlar, och han är lyckligtvis kompetent som alltid. Sammanfattningsvis är filmen bra, men kanske inte så bra som den tror sig vara. Vissa repliker är mer än nödvändigt yxiga för en film som siktar så här högt.

Den får 3½ plymapa, men eftersom vi inte kör med halvor här så blir det tre.

Bättre tyckte jag däremot om I Love You, Phillip Morris med Jim Carrey och Ewan McGregor. Den här filmen lyckades på något vis ta en väldigt, väldigt specifik situation och göra den allmängiltig och angelägen. Steven Russell lever sitt liv i garderoben, men efter en olycka bestämmer han sig för att leva ut och bli den mest utsvävande och flamboyanta bögen av dem alla. Förutom att vara färgstark och ultra-gay är han dessutom en bedragare av första klass, och större delen av filmen tillbringar han åkande in och ut ur olika fängelser - förutom allt ovan är han nämligen dessutom en utbrytarkung utan like. Vid en fängelsevistelse träffar han på den desto mer timida och oskyldiga Phillip Morris, och det blir kärlek vid första ögonkastet för dem båda. Resten av filmen får vi se hur deras förhållande utvecklar sig då Steven fortsätter att ha svårt med att hålla sig på rätt sida lagen.

Jag tyckte filmen var riktigt bra. Med undantag för ett plothole (som kanske egentligen inte var ett plothole, men ändå puttade oss alla lite ur balans för en stund) var filmen väldigt underhållande, skojig, lättsam och rörande. Dessutom var den något av en thriller då vi som tittare vred oss i våra stolar när huvudpersonen höll på med sina bedrägerier - skulle det gå vägen även denna gång? - och när vi fick förklaringen på det största lurendrejeriet av dem alla satt vi med gapande munnar. Att denna knasiga berättelse dessutom är baserad på en sann historia är hisnande.

Alla skådespelare var väldigt bra, estetiken var härlig, och en stor fördel med filmen tyckte jag var att den gjorde en berättelse om homosexuella som liksom inte bara handlade om "hur det är att vara gay", "att komma ut" osv. Den var helt enkelt en historia om en conman som dessutom råkade vara väldigt gay. Inget ont om "komma ut"-filmer givetvis, men det var trevligt med en film som inte gjorde så stor grej av just det utan behandlade karaktärerna som riktiga människor med flera olika egenskaper FÖRUTOM att vara gay.

Jag gillade filmen skarpt, så den får en stark fyra.

-Emelie