Film och grejs

Glurgh! Det tycks aldrig finnas något bra tillfälle för att blogga! Det finns alltid något bättre och viktigare som man borde göra, vilket är synd, för även om ingen läser den här bloggen mer än vi själva så tycker jag det är mysigt att ha nedskrivet vad vi sett och läst och spelat, om inte annat för att kunna gå tillbaka och minnas på vår ålders höst. Och det finns få internetfenomen som är så tråkiga som sorgligt insomnade bloggar, am I right. Så för att sammanfatta de senaste månadernas kulturkonsumtion kommer här några små anteckningar innan allt faller i glömska:

__________________________________________

Mirror's Edge

Mattias och jag skaffade det här spelet redan när det var sprillans nytt, ca 2008, men trots att vi spelade det en hel del då så slutade det med att vi körde fast på ett supersvårt ställe och tröttnade. På 8 år har vi alltså inte spelat klart spelet. UNTIL NOW. *dramatisk musik* Tack vare att vi nu hade Robin som med sin ungdomliga fysik och reaktionsförmåga kunde hjälpa till och rädda oss ur de svårare situationerna, har vi nu äntligen, i herrens år 2016, avslutat Mirror's Edge! Prisa gud! Slutomdöme: väldigt snyggt, intresseväckande värld, kul att åka linbana, många kvinnliga karaktärer vilket är ett plus, alldeles för mycket fighting och för lite skojigt utforskande, fruktansvärt komplicerad styrning, smått ointressant story och fula Flash-animerade mellansekvenser med styltig dialog. Denna recension kommer nästan ett decennium för sent. You're welcome.

__________________________________________

Nightcrawler

Thriller/psykologisk studie av en osympatisk typ spelad av en nerbantad och halvt oigenkännlig Jake Gyllenhaal, AKA Mattias enda kändiscrush någonsin (trots ett i övrigt heterosexuellt sinnelag). Väldigt välgjord film och Gyllenhål gör verkligen rollen perfekt. Han är mycket övertygande som en person som det är något lite, liiiite off med. Han är sådär lagom obehaglig på ett precis tillräckligt gränsöverskridande och socialt inkompetent sätt, utan att slå över i totalt vansinne och gå loss med en yxa, typ. Det fanns en scen i slutet som jag tyckte var överdriven och inte så himla elegant, men överlag är det en tonsäker och spännande film.

__________________________________________

Captain America: Civil War

Vi såg den här filmen en hel vecka innan jänkarna ens fick en chans. Haha, take that, losers! Jaha, vad ska man säga? Jag älskar verkligen att kolla på superhjältefilm; en kärlek som började med den fantastiska Spider-Man (2002). Jag älskar det så pass mycket att jag inte riktigt bryr mig så mycket om bristerna i filmerna. Nog har det funnits plot holes och annat mög på vägen - det har ju hunnit bli riktigt många Marvel-filmer vid det här laget - men ärligt talat så gör det mig detsamma. Visst, det är ju inte kul om en film verkligen suger, men jag tycker Marvels lägstanivå har varit hög hittills, och det är alltid lika roligt att bänka sig framför en ny superhjältefilm och veta att man nu ska få tillbringa ett par timmar till i sällskap med folk som har häftiga krafter och roliga dräkter. Jag gillar liksom att umgås med Avengers och company. (Jag är även väldigt tacksam för filmernas blotta existens, eftersom de gör att jag kan hänga med i superhjältevärlden på ett lätt sätt som inte tvingar mig att läsa 3000 serietidningar från typ 80-talet för att komma ikapp.) Men själva filmen då? Tja, jag läste en recension någonstans som ansåg att det var lite svårt att engagera sig i konflikten i Civil War eftersom det mesta borde kunna gå att lösa över en kopp kaffe - "Kom igen nu, ni är ju kompisar egentligen! Ni kan väl snacka om det här..." - och jag är benägen att hålla med. Varför slåss inbördes när det finns mycket värre skurkar utanför gruppen? Trots detta så är filmen riktigt underhållande och spännande och bla bla bla. Så här efteråt vet jag fortfarande inte riktigt vilken sida jag hejar på, och det är nog ett gott tecken. Däremot vet jag vad jag ska hem och googla på... Ähum.

Steve x Bucky lööv av maXKennedy

__________________________________________

X-Men: Days of Future Past

Det var länge sedan jag såg en X-Men-film, så jag får erkänna att jag fick googla fram plotten på föregångaren och läsa på lite snabbt innan vi kunde slå oss ner i tevesoffan. Tur att jag gjorde det, för annars hade jag inte fattat mycket av denna ganska röriga film som är sprängfylld av mer eller mindre minnesvärda karaktärer som susar förbi. Ursprungsgruppen med Professor X och Magneto i täten kommer man ju ihåg, men de yngre förmågorna har jag lite svårare att hålla isär, så om du är som jag, gör din research innan! :P Det ska också sägas att jag inte läst serierna - kanske är det lättare att hålla koll på persongalleriet om man har gjort det. Hur som helst, filmen hoppar vilt mellan högt och lågt (och tid och rum). Rent estetiskt tycker jag framtidssekvenserna är oerhört fula (ser ut som en cheesy teveproduktion) och alla ungdomar är överstylade och töntiga, men 70-talsscenerna är perfekta i estetik och känsla. Peter Dinklage är riktigt bra castad som skurk med visst internaliserat självhat, och det är lätt att engagera sig emotionellt i de olika relationerna som står på spel. James McAvoy är verkligen underhållande som en ung, nerknarkad Professor X i hippieutstyrsel och jag gillar hans relation till Magneto. Tidsreseaspekten är (som alltid?) lite bökig och banar för plot holes, men som jag sa om Civil War: det är så kul att hänga med de här superhjältarna mutanterna att jag inte riktigt orkar bry mig. :)

__________________________________________

Mad Max: Fury Road

Jag var rädd att bli besviken på den här, eftersom alla hyllat den så oerhört, men nej - cirka 20 minuter in hade jag fallit som en fura, och jag fattar inte ens varför. Det är SÅ larvigt. Det är SÅ over the top. Jag bryr mig verkligen inte ett dugg om bilar och andra fordon, och jag hade ingen förförståelse eller koppling till de tidigare Mad Max-filmerna. Trots detta, eller kanske på grund av det, tyckte jag filmen var en SÅ himla rolig upplevelse. :D Allting är helknasigt, från designen på bilarna, till vapnen, till karaktärernas överdrivna namn, till den två timmar långa biljakten, till random missbildningar och allmän äcklighet hos statisterna och de mindre rollerna. Skurken själv är så vidrig att det inte finns ord, både utseende- och personligthetsmässigt. De enda som är någorlunda fräscha är Max själv samt den döcoola Furiosa och de unga brudarna som hon försöker beskydda. Allt annat är frånstötande och helt underbart. Jag älskar att de verkligen went there. De fick en idé och bara körde på i 250 km/h. Det fick bära eller brista, och den kunde verkligen blivit sååå dålig. Istället blev den rejält kul. Dessutom fick den mig att bättre förstå det här Conan-klippet:

__________________________________________

Skönheten

Jag fick Kerascoët & Huberts Skönheten i julklapp, ett tjusigt seriealbum på ca 50 sidor. I min enfald hade jag inte kollat upp att detta blott var del ett av tre, och att Kolik förlag sedan länge beslutat att inte ge ut övriga två delar. Ack! Till min födelsedag tre månader senare önskade jag mig således det fullständiga verket, som tursamt nog fanns på engelska (jag hade höga betyg i franska i skolan och älskar språket, men jag kan inte påstå att jag läser det obehindrat, så det vore trist att behöva traggla sig igenom hela albumet på originalspråk - so sue me). Hur som helst, boken var fascinerande läsning. Alla som känner mig vet hur mycket jag älskar att sugas in i den tecknade världen hos en lång serie, och den här var inget undantag. Man ska inte låta sig luras av de lite barnsliga teckningarna - det är en ganska mörk saga med en del hemskheter i, vilka ibland står i skarp kontrast till den naivistiska stilen. Väldigt intressant serie. Rekommenderas!

__________________________________________

Sleep Tight (Mientras Duermes)

Det här är en spansk thriller med vissa inslag av svart humor, som vi snubblade över en kväll framför Netflix. Vi hade inte hört talas om den tidigare, men den lilla beskrivningen av handlingen vann snabbt över mig. Filmen handlar om en oerhört obehaglig portvakt i ett bostadshus, som med alla medel försöker få de andra i huset att må lika dåligt som han själv. Nu pratar jag inte flytande spanska och är inte bekant med de här spanska skådespelarna, så jag vet inte hur deras insatser skulle uppfattas av en infödd, men så vitt jag kunde se var de alla bra och välcastade. Filmen var extremt spännande på sina ställen och många scener var väldigt minnesvärda, men ibland var den kanske lite väl over the top. Sevärd ändå! Pluspoäng för den kulturella/intellektuella känslan man får efteråt för att man tittat på något som inte är amerikanskt. ;)

__________________________________________

How did this get made?

På senare tid har jag snöat in på podcasten How did this get made. Jag fick nys om den via min besatthet av en viss JmB, då han råkar vara bästis med podcastens programledare Paul Scheer. Jag gillar Paul Scheer! Jag har inte sett så mycket han gjort, men han var underbar i sina två avsnitt av 30 Rock (jag fattar inte att hans karaktär inte fick komma tillbaka?) och det är någonting med honom och hur han pratar som jag verkligen tycker om. Han är liksom lite jobbig, lite gapig och drar vissa grejer lite för långt, men samtidigt är han kvick och rolig och verkar genuint trevlig. Väldigt avväpnande och easy-going person. Hur som helst! Han, frugan June Diane Raphael och kompisen Jason Mantzoukas + diverse gäster ägnar sig åt att se dåliga filmer och sedan prata om varför de är så dåliga. Himla kul om man är en liten movie buff som jag. :) Ibland gör de även liveshower på scen med publik. Det är ofta roligt, och om det inte är det så är det i alla fall alltid intressant, med många olika synpunkter på allt från rena B-filmer till filmer som borde ha blivit så bra... men av någon anledning floppade som satan. Härligast av allt är segmentet Second Opinions där Paul läser upp Amazon.com-recensioner av filmerna från vanligt folk, som mot alla odds tycker att de är värda 5 stjärnor och gärna förklarar varför. Min favorit (minns inte vilken film det var dock, it's all a blur by now) gick någonting i stil med "I didn't really notice the plot. Five stars!".

Jag vet inte riktigt hur jag ska betygsätta en podcast och vi har inga förtryckta plymapor för ändamålet, så istället ger jag er ett av mina favoritavsnitt: det om Lake Placid (1999). Håll till godo.

__________________________________________

Pust! Klart slut, varulvstjut.

-Emelie