Jag är fattig. Jag växte upp som fattig och har varit fattig under större delen av mitt vuxna liv. Det har lett till att jag är extremt prismedveten och van att vända på varenda krona, och jag unnar mig sällan något. Detta är den största anledningen till att jag aldrig någonsin interagerat med en iPad (ja, ni läste rätt - vi gravt teknikefterblivna existerar och för en tynande tillvaro i samhällets dunklaste och mest mögelfuktiga utkanter). Den första iPaden släpptes 2010 och sedan dess har 200 miljoner personer blivit lyckliga (?) ägare till dessa tingestar. Jag är inte teknikfientlig, men har heller inget jättesug efter nya flashiga prylar, så jag har mest ödmjukt konstaterat faktum - okej, det finns en ny fräck grej som folk håller på med, men det finns inte en chans att jag kommer att skaffa en så det finns ingen anledning att bry sig - och sedan gått vidare. Så jag trodde faktiskt aldrig jag skulle hålla en i min hand, i alla fall inte förrän långt efter att de blivit helt ute och ersatts av någonting ännu tuffare. But things were about to change.
Min kära Robin är en händig och framförallt pysslig liten kuf. Då han härom dagen skulle tömma sopor på sitt jobb fann han till sin förvåning en helt sönderslagen iPad i en papperskorg. Skärmen var rejält spräckt och hela alltet såg ut att ha blivit klämt i en dörr. Han plockade upp den och testade försiktigt om den kunde starta. Det kunde den. Han frågade den före detta ägaren om det var okej att han tog den, och det var det, så han satte sig att tejpa ihop den stackars krossade surfplattan. Inte så pjåkigt, tänkte han nöjt. Sedan tog han hem den och visade upp den för mig, som tråkigt nog reagerade med starka äckelkänslor vagt baserade på 1) att en massa okänt folk kanske hållit i den 2) att tejp är äckligt och 3) att den före detta ägaren valt en superful bakgrundsbild. Robin stammade fram att man kanske skulle kunna hitta en billig laddare till den, och på något sätt nollställa alla inställningar som ägaren gjort, och att det i så fall skulle kunna innebära att vi skulle få en gratis iPad. Jag rynkade på näsan och deklarerade att jag inte var intresserad av den, men att han fick göra som han ville (jag är charmig på det sättet).
Hur som helst, den lilla gynnaren gav inte upp utan lyckades skaffa fram en no name-laddare (som gick sönder vid första användningstillfället) och laddade batteriet, raderade de fula bakgrundsbilderna och menlösa apparna och laddade ner en massa gratis pusselspel. Vet ni vem som gillar pusselspel? Nej, stryk det - vet ni vem som verkligen älskar pusselspel bortom rim och reson? Och när det dessutom är gratis...?
Jag har nu suttit som fastnaglad vid den där jämrans grejen i tre dygn och skjutit bubblor, bytt plats på juveler, matchat geléhallon i olika kulörer och svävat i rymden med en katt. Jag har maniskt tuggat mig igenom två påsar tuggummin istället för att äta mat. Timmarna har bara rusat iväg, och när jag blundat har jag sett skuttande färgexplosioner på insidan av ögonlocken. Det finns ingen anledning att hymla: pussel-appar på iPad är som en drog för mig. Förmodligen en gateway drug till tyngre spelmissbruk, dessutom. (Jag drar dock gränsen vid att köpa saker i spelen - hur gärna jag än vill komma vidare i Jelly Splash tänker jag inte köpa deras jämrans mynt. Det ska vara på riktigt, annars får det vara. Jag vägrar dessutom stolt att använda mig av förföriska bonusmojänger utan vill klara alla banor SJÄÄÄLV, som en trilsk treåring.)
Såååå... jag vet faktiskt inte hur jag ska recensera den här nya upplevelsen. Det klagas hela tiden på att alla människor ständigt sitter med näsan i sina iPads/iPhones nuförtiden och jag har kanske också tyckt det verkat lite skumt, men nu har jag sett med egna ögon hur sjukt lätt det är att trilla ner i ett seriöst beroende. Jag ska bara klara en bana till, jag ska bara få tre stjärnor... Faktum är att jag nu ikväll tvingade Robin att gömma spektaklet för mig, eftersom jag har självinsikt nog att inse att jag inte kommer få något gjort alls (i resten av mitt liv?) om jag har fri tillgång till det. Så: bra eller anus? Vet ej. Branus?
Oavsett vilket, tillåt mig presentera den ohotat punkigaste iPaden i stan:
