27 maj 2013

Med en enkel tulipan

En liten anspråkslös gratulation till min favorit Jack McBrayer som fyller 40 år idag kanske är på sin plats? :) ♥ ♥ ♥ GRATTIS!! OMAGAH, FYRTIO ÅÅÅR. ♥ ♥ ♥


Fråga: Är detta ett fullständigt meningslöst inlägg som absolut aldrig kommer ses av födelsedagsgrisen ifråga (och även om det skulle hända skulle han ändå inte förstå språket)? Svar:


Men det är inte fel att sprida lite kärlek ändå. ^^ ♥ Lub u bebe.

-Emelie

14 maj 2013

Lara, min vän

Jag gillar tevespel. Jag skulle kanske inte kalla mig en gamer, för de flesta spel intresserar mig inte nämnvärt och det finns så mycket med branschen som är sunkigt bortom rim och reson, men det finns ett gäng undantag som kan få mig att slå ihjäl timme efter timme tummande på en handkontroll utan att jag ens märker att tiden går. Det är framför allt actionfyllda pussla-och-matcha-färger-spel som ligger mig varmt om hjärtat - Dr Mario, Wario's Woods, Tetris Attacks och nya favoriten Boom Blox för att nämna några - och så givetvis hederliga gamla plattformsspel med glada färger och enkla, sympatiska figurer, som Super Mario, Donkey Kong och Spyro. Men det finns en alldeles särskild spelserie utanför dessa tydliga kategorier som jag lite otippat kärade ner mig i för sisådär sjutton (17!) år sedan, och det här inlägget tänkte jag tillägna den.

Året var (kanske) 1996. Jag var och hälsade på min morbror, som apropå inget visade upp sitt senaste "veckans intresse": den nya spelkonsolen han köpt, en PlayStation. Jag var uppvuxen med NES och SNES men generationen därefter, Nintendo 64, hade jag tyvärr inte tagit del av alls då vi inte hade råd att köpa en. Därför hade jag börjat tappa intresset för tevespel en aning då det enda jag hade att spela var samma gamla Nintendo-kassetter som vanligt, och jag spelade mycket lite under några år. Det skulle snart ändras. Vi gick in i min morbrors sovrum där underverket stod. Hans två barn, nio respektive elva år yngre än jag (och beakta, jag var själv blott tretton spädgrisår vid tillfället), satt och spelade någonting jag aldrig sett förut. Ett konstigt sug kändes någonstans i magtrakten.

På skärmen sprang en figur omkring i 3D, inte bara i sidled som alltid förr. Det hela utspelade sig inuti en omväxlande mörk och ljus snögrotta, och det var helt tyst där inne, förutom något enstaka knarrande och ljudet av figurens fötter mot marken. Plötsligt: pistoler! De riktades in i mörkret, men jag kunde inte se något. Jag svalde. Figuren tog några ytterligare steg framåt och vad som siktades på visade sig snart. Fladdermöss, en mängd av dem. Kolugnt mejade hjälten ner dem och fortsatte sin färd, klättrande på isblock och smygande i tunnlar, tills nästa fara dök upp: vargar! Jag ryckte till. Ylande, otäcka vargar attackerade från ingenstans, realistiska vargar som inte hade det minsta gemensamt med goombas eller klaptraps. Jag kröp ihop på min morbrors säng och stirrade förhäxat på skärmen medan mina väldigt (alltför?) små kusiner knapprade som besatta på kontrollen och fick de läskiga vargarna att ångra att de någonsin lagt sina nosar i blöt. Jag greps av en känsla av att jag ville testa spelet, och samtidigt kändes det som att jag aldrig skulle våga. Det här var inte den trygga, färgglada Super Mario-världen jag var van vid. Det här var något helt annat.


Jag pratar givetvis om Lara Croft och Tomb Raider, denna hyllade och sågade spelinstitution. Lara med brösten. De omtalade, de överdimensionerade, de konformade. Brösten, brösten, brösten. Jag hade en gång en kompis som älskade tevespel men vägrade att spela Tomb Raider på grund av att hon inte ville spela ett spel med en huvudperson som "såg så dum ut". För mig står det i varje fall klart och tydligt att den som inte kan se förbi Laras två mest kända attribut och hypen där omkring missar ett gäng riktigt bra spel. Nog är Lara löjligt sexualiserad av omvärlden, men spelen i sig har inget alls med sådant att göra. Hon är bara i dem för att göra sitt jobb: utforska, gravplundra, hoppa, skjuta, klättra samt falla skrikande mot sin död. Dessutom ser man henne huvudsakligen bakifrån, så de omtalade tuttarna är sanningen att säga något bortkastade på henne.

Tomb Raider är en spelserie som av någon anledning talade precis rakt till den tretton-fjortonåring jag var då. Jag vet inte riktigt varför, egentligen, men den bara slog mig rätt i huvudet, slet upp ett hål i bröstet, pressade sig in och sa "här tänker jag stanna nu, och så är det med den saken". Det kan ha berott på många saker. Dels var det min första 3D-upplevelse spelmässigt; känslan av att spelet var oändligt stort och att man kunde röra sig i princip vilken riktning som helst var svindlande. En annan anledning kan förstås ha varit själva spelmomenten (förutom att skjuta vargar då). Det jag skrev i första stycket stämmer inte riktigt - Tomb Raider är ju faktiskt ett pussel- och plattformsspel i ett, inbäddat i en spännande äventyrsatmosfär. Inte konstigt att jag föll för det, egentligen.

Ett annat skäl kan ha varit att det var dramatiskt, och var det någonting som tilltalade mig i den åldern så var det pompös dramatik, stråkar och ond, bråd död. Laras ensamma springande i antika, mystiska tempel slog an en specifik sträng, nästan på ett existentiellt plan, som jag inte riktigt kan definiera ens nu. Varför utsatte hon sig för allt detta? Hon hade allt: pengar, utseende, anseende. Varför kasta bort sitt liv på att slåss mot monster i djungler, simma i iskallt vatten, falla ner i lava, spetsas på vassa spjut med mera? Utan att jag kunde sätta ord på det då bidrog Laras speciella situation till ett visst mått av behaglig ångest, ett vagt kittlande som jag ville ha mer av. Varför var hon så ensam?


Till detta kommer också att Lara var kvinna. Jag skulle ljuga om jag sa att jag hade blivit lika intresserad av spelet om hon varit någon jäkla Duke Nukem-gubbe. Det var något speciellt med henne, och det faktum att den här vrålcoola, orädda figuren som sprang runt och duckade för pilar, gjorde dödsföraktande hopp över raviner och hanterade uzis utan att svettas en droppe var en tjej kändes... ja, jag vet inte. Fantastiskt. Stärkande. Och framför allt kändes det inkluderande. Innan hade jag bara dragits till de färgglada "snälla" spelen, för de var de enda som av förpackningarna att döma kändes som om de var riktade till mig, som liten tjej. Alla tuffare och häftigare spel hade coola snubbar på omslagen - militärer, detektiver, ninjor, robotar - och det kändes som att de sa: "Det här är inte för dig. Bry dig inte ens om att försöka spela det. Det här är om killar, för killar." Tomb Raiders budskap till mig var: "Det här handlar ju om en tjej, så varför skulle inte du kunna spela det?" Det här är en kraft som jag faktiskt tror att spelbranschen underskattar när den bestämmer sig för att det enda tjejer vill spela är typ Nintendogs och Singstar och hårdmarknadsför dessa spel mot dem. Det är knappast någon slump att de enda andra spel jag varit intresserad av i vuxen ålder (förutom matcha-färger-pussel och färgglada plattformsspel) är Mirror's Edge och Portal - båda har kvinnor i huvudrollerna.


Tomb Raider-spelen har fått blandad kritik. Det första fick väl (när folk väl lyckades se förbi brösten) huvudsakligen hyllningar, och sedan började det så sakteligen gå utför. Sämst omdöme tror jag Angel of Darkness fick, och det är också det enda Tomb Raider-spel jag inte spelat klart. (Det beror dock inte på att jag hatade det utan på att det buggade på datorn vi spelade det på så vi lade av, och sedan kändes det jobbigt att behöva starta om och spela om allt igen på en ny plattform. Men jag kommer definitivt att spela igenom det någon gång.)

En vanlig kritik som i varje fall de tidiga spelen ofta fått är att de är fyrkantiga och blockiga och att styrningen av Lara är stel och irriterande. Om detta kan jag bara säga: ja, det är helt korrekt. Men mig gör det inget; jag tycker om den gamla fyrkantiga stilen i dess stela charmighet (det är ändå otroligt hur mycket varierade och snygga miljöer de lyckades få till på den tiden med tanke på att de hade enbart dessa klumpiga block att röra sig med!), och medan jag verkligen kan hålla med om att det är sjukt irriterande att Lara ibland springer in i en vägg, stannar upp, säger "Uh!" och sedan mödosamt vänder sig om i snigelhastighet medan ett rullande stenblock är på väg i 190 för att krossa henne... så kan jag ändå tycka att den lite stela styrningen är skön och trygg. Man kan vara 100% säker på att om man står vid en kant, tar ett skutt bakåt och sedan rusar för allt vad man är värd så kommer man att klara hoppet galant. Genom ett krampaktigt fasthållande av gå-knappen är man garanterad att aldrig ramla ner för ett stup. I modernare 3D-spel tycker jag styrningen är all over the place och jag bara kastar mig ut och hoppas på det bästa... That one's on me, though (börjar bli gammal).


En annan kritik som spelen fått är att det ganska ofta händer att man dör ögonblickligen. Det kan vara en oväntad fälla, en fallucka, en rullande sten à la Indiana Jones eller att man råkar gå för nära en fackla... Detta är absolut sant, och för moderna spelare måste det vara sjukt frustrerande och oförlåtande. För min del tycker jag bara det är roligt. Det är något väldigt verklighetstroget med att man plötsligt bara dör. Man har precis gjort en serie fantastiskt avancerade knapptryckningar, hoppat skickligt över ett eldhav och fångat den eftertraktade jadedraken, och man stannar upp en sekund för att pusta ut och känner sig hur tuff som helst. Då genomborras man ovanifrån av ett gäng vassa piggar från ett tak som sakta sänkts utan att man märkt något. Jippihoo! Det är som i verkliga livet - man kan vara hur lyckad som helst, ha ett perfekt flow, ha pengar, framgång och kärlek. Det hindrar en ändå inte från att få en hjärtattack eller bli påkörd av en bil. Det är nästan lite vackert. För den som inte köper harangen ovan kan jag säga att jag ändå nervössparar så ofta när jag spelar Tomb Raider att det sällan gör något om jag blir överraskad av plötslig död - det är bara att ladda om och fortsätta där man var. För att parafrasera Homer Simpson: "I'm a saveaholic! I can't live without saveahol!" (Tvåan och fyran är bäst, för övrigt, i den aspekten: man kan spara var och när som helst. I ettan och trean måste man leta efter några jämrans sparkristaller, ugh.)

En befogad kritik som jag verkligen håller med om, dock, är att det finns rejält många buggar i spelen. Det är inte särskilt kul, för det gör att själva det som är bra med spelen, att springa runt och utforska, ibland blir förstört då man måste försiktighetsläsa sig till hur man ska göra via en walkthrough så att man inte råkar spara på ett buggat ställe och tvingas spela om hela spelet igen. Och det kan man väl förstå, om det finns lite sådana här barnsjukdomar i de tidigare spelen, men jag vill minnas att det fanns en hel del buggar så sent som i Underworld från 2008 och det är ju bara illa. Jag får också hålla med om att en del pussel i spelen faktiskt är på gränsen till obegripliga i sin ologiskhet, meeeen det som är bra med det är att om man kör fast, då får man stifta bekantskap med Stella från Tombraiders.net! Stella är en underbar kvinna som skriver fantastiska walkthroughs (hjälptexter som tar en steg för steg genom komplicerade banor) och henne är jag verkligen skyldig ett stort tack, så mycket som hon hjälpt mig genom åren. När ingen annan velat spela med mig är det hon som har funnits där (via sin walkthrough, då...) och hållit mig i handen, vänligt markerande i rött att jo, det kommer hoppa fram tre tigrar bakom den där dörren så det är bäst att dra upp pistolerna så fort jag dragit i spaken.

Jag har som sagt spelat alla Tomb Raider-spelen (utom Angel of Darkness och det allra senaste) och en sak jag verkligen gillar med de gamla spelen och inte alls gillar med de nyare är att förr fick man verkligen klara sig själv (och ibland lyckades man inte - se ovan, god bless Stella). Man fick gå runt och rota, krypa i gångar som inte ledde någonstans, undersöka konstiga strukturer på väggarna som kanske eller kanske inte skulle kunna vara dörrar, slita sitt hår i sina försök att lösa pussel... I de nyare spelen är allt så himla LÄTT. Det kanske fortfarande kan vara svårt att slåss och så vidare, men själva utforskandet, att gå vilse och hitta rätt igen, att själv försöka klura ut vad tusan det är meningen att man ska göra... det har sorgligt nog blivit urvattnat. Banorna är närapå snitslade, och det är ingen risk att man går fel. Jag antar att detta är till för att tillfredsställa yngre generationer med sämre tålamod, men det tar bort en stor del av känslan. Därför kan jag inte riktigt gilla de nya spelen lika mycket som de gamla, även om de är snyggare och fräschare. Själva tombraidandet är inte som det ska. (Och Lara, hon ser inte ut som hon ska, heller. Även om hon är mer "standardsnygg" nu.)

Snyggare än så här blir hon inte, enligt mig. (2003)

Trots de negativa aspekterna kan jag ändå inte låta bli att älska Tomb Raider-serien. Den har något särskilt. Kanske är spelen egentligen inte speciellt bra? Kanske finns det mängder av spel som jag hade kunnat få ut mer av? Det råkade ju trots allt ändå bara falla sig så att det var just det här spelet som min morbror hade skaffat och att det därför blev min första "detta är inte som Mario"-upplevelse - det kunde lika gärna varit något annat. Nåväl, det är svårt att svara på nu, och jag kommer fortsätta försvara Lara till döddagar. Man väljer trots allt inte vem eller vad man blir förälskad i.

Tomb Raider är en spelserie med fantastiska, fantasieggande miljöer som påverkat mig på flera olika sätt. Om någon som läser detta även läser What Birds Know kan det kanske vara av intresse att veta att orakeltornet i serien är inspirerat av en bana i Tomb Raider: The Last Revelation, så som jag uppfattade den när jag spelade den första gången och hur den fick eget liv i mitt minne. När jag sedan spelade om spelet flera år senare, var banan inte ett dugg så som jag mindes den och den har nog inte många likheter med orakeltornet alls... Se där, vad ett mäktigt spel kan göra med en lättpåverkad tonårshjärna. Jag har fortfarande ofta Tomb Raider-inspirerade drömmar, även om jag inte spelat något av spelen på flera år. Ibland är de renodlade sådana i vilka Lara är med, men oftast är det jag själv som är hon och ränner runt. Min hjärna har till och med utvecklat en egen specifik bana som den spelar om och om igen på nätterna, så pass att jag börjat kunna den utantill. Den har ingen motsvarighet i något av de riktiga spelen. Det är lite häftigt.


Spelen ger en känsla av att vad som helst kan hända, då miljöerna och fienderna man stöter på är realistiska men ändå uppblandade med magiska, mytiska platser och varelser. Kinesiska muren, Londons takåsar och kanalerna i Venedig blandas friskt med ställen som Atlantis och Area 51, och när du i ena sekunden springer ifrån några skalbaggar eller en råtta som gnager på dig står du i nästa stund öga mot öga med en gammal mumie eller varför inte en tyrannosaurus rex. I brist på bättre ordval så är det inget annat än AWESOME.

Action blandas fint med lugnare partier och mest går man omkring helt i ensamhet och försöker förstå vad man ska göra. Den lilla musik som finns används mycket effektivt och stämningsskapande - man känner lätt hjärtat rusa när man intet ont anande traskar in i ett till synes tomt rum och plötsligt hör några elegant aggressiva toner som gör att man direkt förstår att någonting farligt är på gång och det händer nu - och de flesta stycken skänker verkligen perfekt äventyrsatmosfär och gör en gåshudsknottrig/förväntansfull/ångestdrabbad. Rädd är jag nästan hela tiden när jag spelar, det ska erkännas, men så är jag också en riktig fegis. Jag har alltid pistolerna uppe. Alltid. Även om jag redan rekat rummet och vet att det är lugnt. Blir jag överraskad av en fiende som hoppar fram så skriker jag, på riktigt. Och högt! Jag spelar aldrig Tomb Raider ensam, inte en chans. Någon annan måste alltid vara i rummet, och helst låter jag denne hålla i kontrollerna också (tvingas jag spela är jag dock en hejare på att plattformshoppa och svinga från lianer). Det brukar bli en kedjereaktion i soffan som börjar med att jag skriker av skräck över vad som händer på skärmen, och nästa person skriker av rädsla över att jag skrek, och nästa person skriker på grund av den... och så vidare i en lagom förnedrande liten uppvisning.


Med ojämna mellanrum spelar jag igenom alla de gamla spelen igen. Det är som när man sätter på en gammal skiva man brukade gilla eller tittar igenom en film man sett flera gånger förut - det är som att umgås en stund med en vän. För varje gång jag spelar blir det lite mindre spännande - plötsligt minns jag hur man ska lösa pusslen och jag blir inte lika rädd för vargarna längre för jag vet när de kommer dyka upp - men det är ändå alltid lika härligt att än en gång låta sig sjunka in i Lara Crofts speciella, stämningsfulla världar. Så länge man har pistolerna uppe, förstås.

I LUB U LARA 4 EVER U R DE BEST <3 <3 <3

-Emelie