11 april 2017

Letterboxd


När jag fick nys om att imdb skulle lägga ner sina diskussionsforum blev jag lite ledsen. Inte för att de forumen inte var riktiga skithål med jämna mellanrum, för det var de verkligen, och ibland kunde det vara rejält frustrerande att vada genom tråd efter tråd med dynga ("WORST MOVIE EVER!!!!1!" - ett stående inslag under varje film, även om det så var Citizen Kane) i jakt på en vettig åsikt... men ändå. I flera års tid har jag haft som outtalad tradition att gå in dit varje gång jag sett en film, för att höra folks åsikter, få svar på frågor om saker jag kanske inte förstått i handlingen, och se om fler än jag lagt märke till ditten och datten. Den funktionen är nu helt borta från sajten, och jag kände mig nödgad att se mig om efter en ersättare, någon annan sajt som kunde stilla mitt filmdiskussionsbehov. Jag har inte direkt funnit det perfekta forumet än, men en tråd på AvClub upplyste mig om Letterboxd:s existens. 

Det är en riktigt fin sajt (mycket snyggare och modernare estetik än imdb någonsin har haft, måste jag säga) där man kan recensera filmer, hålla igång sin watchlist, göra egna listor m.m, och det kändes direkt som ett väldigt attraktivt alternativ. Jag registrerade mig genast, började fylla i alla filmer som jag någonsin sett (jäklar vad mycket tid man lagt på film genom sitt liv, alltså!) och hade riktigt kul i flera timmar (*host* nörd)


Min favoritfunktion hittills är dagboksfunktionen, med vilken man kan få perfekt överblick över alla filmer man ser. Det är något jag verkligen uppskattar, då jag ser ganska mycket film mellan varven, men ibland glömmer bort vad jag tyckte efterhand som tiden går. Man kan också följa folk man tycker verkar ha bra filmsmak och få rekommendationer utifrån det, osv.


Summa summarum: en bra sajt som jag verkligen kan rekommendera för filmälskare! Den är kanske lite klöddig i layouten ibland, men överlag känns den snygg och fräsch, och den har definitivt gjort mig ännu mer sugen på att se film än jag redan var. Jag kommer fortsätta använda imdb för rena fakta om filmer, cast & crew och sådant, men för allt det andra roliga runtomkring-grejset kommer jag nog hålla mig till Letterboxd. Ge den en chans! Touchthepeacock heter jag där, om man till äventyrs skulle vilja följa mig. :) 

-Emelie

Ps. Sajten finns även som app.

Doktor Lekman tar emot nu

Bild snodd från festivalrykten.se

Jag upptäckte Jens Lekman någon gång under det tidiga 00-talet, då en bekant från en utbildning jag hoppat av skickade en mp3:a av Maple Leaves till mig med orden: "Så dum han är! Han fattar ju ingenting!". Jag lyssnade och blev genast stormförtjust. Maple Leaves är en modern klassiker, men det var låten jag hörde precis efter den som jag verkligen tog till mig och som öppnade upp en helt ny värld av musik för mig: You Are The Light (By Which I Travel into This and That), en helt underbar låt på alla möjliga vis. Fram till dess hade jag enbart lyssnat på "trygg" svennemusik och hårdproducerade musikal- och soundtracklåtar, så att plötsligt upptäcka indiemusiken med alla dess konstigheter, samplingar och långfingrar åt hur "riktig" musik ska vara blev ett litet äventyr för mig, en erkänd musikfegis. Tryggheten att hålla i handen när jag navigerade bland de nya, lite småläskiga låtarna blev Jens Lekmans snälla, mörka stämma, som lite grann är det enda konservativt "normala" bland alla tossiga infall som den mannen bjudit på genom åren. Hans mjuka baryton låter förvisso inte direkt klassiskt skolad, men eftersom min pet peeve inom indiemusik är artister som gör sig till och sjunger extra "konstigt" bara för att vara så udda och indie som möjligt, blev hans trygga och mysiga sångröst en bra ledsagare in i det nya.

Sedan dess har jag lyssnat på det mesta han gjort (om ej allt, men till mitt försvar är karln galet produktiv) och varit på en av hans konserter, och jag skulle nog räkna honom som en av mina tio favoritartister. Det här var dock inte tänkt att vara en samlad historieteckning av hela mitt musikliv, utan bara ett intro till det det egentligen skulle handla om, nämligen Jens Lekmans senaste skiva.


Hittills har han givit ut tre "riktiga" skivor och en samlingsskiva med låtar från sina tidiga, trevande år som låtskrivare och artist. Av dem är Night Falls Over Kortedala min favorit, men alla är bra och har sina höjdpunkter samt en och annan stinkare. För bara några veckor sedan kom hans nya, fjärde platta Life Will See You Now, och den har gått varm här hemma sedan dess, vill jag lova. Inledningsvis var jag negativt inställd till den, då jag inte gillade den första singeln som jag hörde ett tag innan hela skivan kom, och mitt första intryck var också lite sisådär då jag tyckte att hela skivan kändes väldigt disco och 70-tal på ett lite osexigt sätt. Men det tog inte lång tid innan Jens vann över mig, som vanligt. Här kommer en hel drös åsikter, låt för låt:

1) To Know Your Mission
Det är svårt att inte gilla en så här glad, käck och elegant utformad popdänga, särskilt när den börjar så direkt med Jens röst som tycks säga "Kom igen nu, nu börjar skivan! Häng med!". Varje gång jag lyssnat igenom hela skivan och tänker att jag ska lyssna på något annat istället, så räcker det med att repeatknappen för mig in på första spåret igen och jag hör de tre första orden för att jag ska tänka "Äh, fanken, okej då, jag lyssnar väl på hela skivan en gång till...". I övrigt påminner låten lite om All I Want For Christmas Is You med sina bjällror, utan att för den sakens skull vara en jullåt. Det är väldigt frustrerande att det inte kommer en riktig, sista refräng utan att låten istället bara tonar ut - kan tänka mig att han kör fler refränger när han gör den live.

2) Evening Prayer
Jävligt catchy låt, men om det inte vore för Nietzsche-namedroppandet i min gamla favorit A Higher Power skulle jag nästan tro att Jens gått och blivit kristen på gamla dagar, särskilt med tanke på omnämnandet av gud även i To Know Your Misson. Jag älskar det riktigt låga partiet vid 1:20-1:30 där Jens röst är som en söt, härlig sirap i hörselgången. Lite engelska-kritik: Borde det inte vara "The model he's made" snarare än "The model he's done"? Den sistnämnda formuleringen får det lite att låta som att Babak legat med en fotomodell (vilket han kanske i och för sig har, who am I to judge?).

3) Hotwire the Ferris Wheel
Gillade den inte först då jag tyckte att den lät som en gammal låt från Orups näst sämsta skiva Orupean Songs (1991), men jag har faktiskt mjuknat inför den vid det här laget. När man, som jag ofta gör, sitter nätterna igenom och jobbar med hörlurar på, märker man snart att den här låten har ett riktigt skönt flow som man gärna hakar på. Man måste också älska en låt som nämner slumrande sälar (ja, varför inte?), och jag får erkänna att jag fnissade till första gången jag hörde "Okay, if I'm gonna write a song about this I promise I won't make it a sad song. It'll go like this: Whoo!". :D

4) What's That Perfume That You Wear?
Plattans definitiva stinkare - jag kan inte fatta att han valde ut den här som första singel! Arrangemanget är töntigt och passar honom inte, texten är okej men dåligt utplacerad på melodin så att hälften av alla ord blir felbetonade (något jag bara inte står ut med, jfr It Was A Strange Time In My Life *ryyyys*) och meningen "And it smells so GOOOOOOD" är helt enkelt inte bra. Det är under Jens värdighet. :P Oh well, jag lär väl lära mig att tycka om den här också förr eller senare, gissar jag... Lite kul kuriosa är att Jens tydligen fått just den här påhittade parfymen med alla dess dofter tillverkad på riktigt, och ska sälja den i liten upplaga på konserter den närmaste tiden.

5) Our First Fight
En rar och kort liten ditty utan någon riktig refräng. Den är dock väldigt stämningsfull och jag gillar semestersoundet som hela låten har. Gillar även det allmänmänskliga i att föräldrar världen över (tydligen!) bokstaverar G-L-A-S-S så att barn inte ska förstå. ^_^ Det är gulligt.

6) Wedding in Finistère
En av mina favoriter från skivan, både för att den är rejält svängig och för att dess text påminner mig om diskussioner som jag och min pojkvän haft på senare tid. Den handlar om val man gör och att man aldrig riktigt vet om man väljer rätt + att många vuxna nog lite grann går runt med impostor syndrome och "leker vuxna", men egentligen känner sig som små barn inuti och inte vet vad de håller på med. Jag gillar också konstnärsperspektivet; att vi i den här låten verkligen får följa just artisten Jens Lekman och inte en neutral, allmängiltig karaktär som alla kan relatera till, i rader som "I was booked for a wedding" och "Later that night I sang You Are The Light". Sådant tycker jag är kul ibland, som t ex i Orups Indiedrottning där han sjunger "Hon tyckte att jag var gammal och alltför folklig, men hon hade mitt första album".

7) How We Met, The Long Version
Den här är bara så cool. Först blev jag lite avtänd av det extremt disco-aktiga 70-talssoundet, men snart var jag on board och jag blev väldigt förtjust när jag förstod vart låten var på väg. Jag fattade ingenting först, men så snart jag hörde ordet "trilobites" så började jag förstå att det här verkligen, verkligen var den LÅNGA versionen. ^_^ Roligt koncept - men det känns också bekant, av någon anledning? Vem är det som har gjort något liknande nyligen? Hjälp mig. Bästa parti: "The Kongo river divided the chimpanzees: the peaceful bonobos and the ones like you and me". Sämsta parti: "And that's the story ÅFF how we met". Snälla, rara Jens, jag har sagt det så många gånger förut: "of" uttalas inte "åff" utan "åvv"! Kan ingen säga åt honom? mvh ängslig_själ_83

8) How Can I Tell Him
Så fint tema i den här! I tider som dessa av hat, rasism och antifeminism är det ibland svårt att ens bry sig om det manliga perspektivet på grejer då män alltid ska komma in och deraila diskussioner med ovidkommande åsikter, men Jens gör ett bra undantag med den här låten, som handlar om en RIKTIG mansfråga: hur svårt det är för män att visa intima känslor sinsemellan.Det känns riktigt sorgligt att en kille som Jens Lekman, som ändå gjort sig känd för vardagsromantiska, känsliga kärlekslåtar, även han har problem att visa känslor med sina killkompisar. Om inte han kan, vem kan då? Bästa parti: "A line drawn in the sand to keep us apart / A rusty, old padlock hanging on our hearts". ;_;

9) Postcard #17
Den mest nedtonade låten på skivan, och en väldigt elegant sådan. Älskar pianosoundet och den lite ruggiga, milt skräckfilmsaktiga stämningen som uppstår. Den här låten gör kanske inte mycket väsen av sig vid en första genomlyssning, men lyser allt starkare ju fler gånger man hör den. Och låt mig bara säga att jag ryser av välbehag över hur Jens låter när han sjunger frasen "fucking ridiculous". Det är svårbeskrivet, men ett underbart ljud i örat som man bara vill sätta på repeat 200 gånger.

10) Dandelion Seed
Mysig och väldigt reflekterande låt. Den har inte riktigt "satt sig" i mig än, men jag börjar så sakteliga uppskatta den mer och mer. Det enda jag egentligen har emot den är att den ändrar tempo hela tiden på ett lite frustrerande sätt, samt att Jens låter efterbliven när han säger "domkyrkan". Jag brukar gilla hur ett av hans trademarks är att han exotifierar Sverige och svenska ortsnamn/stadsdelar, och det gör jag även här, men av någon anledning har han valt att uttala "domkyrkan" helt stört. Jag vet inte varför jag bryr mig så mycket, men det gör jag... I övrigt är låten helt okej.
__________________________________

Sammanfattningsvis är Life Will See You Now en värdig uppföljare till Lekmans tidigare skivor - betydligt käckare ljudmässigt än föregångaren I Know What Love Isn't, men inte lika elegant som tidigare plattor - och betyget blir fyra plymapor. Det är en aningen svag fyra, men likväl en fyra.

(Första gången vi använder de rosa musikaporna i den här bloggen eller?)

-Emelie

11 mars 2017

Ulvepalooza

Som har framgått av tidigare inlägg i blöggen så har jag ju lite grann snöat in på en viss Johan Ulveson. Jag har egentligen en annan huvudsaklig celebrity crush sedan ett par år, men då denne inte behagat göra några offentliga framträdanden på ganska länge blir det lätt så att man roar sig med annat medan man väntar. De senaste månaderna har jag därför googlat runt på herr Ulveson då jag haft en stund över, och blivit rikligt belönad. Det är ju nämligen så att en väldigt bra grej med att börja gilla någon som är lite till åren är att det finns en rejäl katalog av material att gå igenom. Här är lite grejer jag har kollat på (utöver julkalendern dårå):
________________________________________

Ulveson & Herngren


Mockumentary om livet bakom kulisserna på en dödsdömd komediserie på SVT. Den här gillade jag riktigt mycket, det var helt up my alley! Älskar att se hur det går till bakom film- och tv-produktioner (30 Rock, som ett exempel), och jag fick riktigt mycket Ulveson för pengarna. Han och Felix Herngren spelar dryga, diviga versioner av sig själva och det är väldigt kul. Många pinsamma situationer uppstår och de flesta skådespelarinsatser är klockrena, t ex Johan Glans som sorglig pushover. Ulveson är dessutom i sin utseendemässiga prime här (i mina ögon) så det är ju... trevligt. *förförisk blinkning* Dessutom är de flesta av de färdiga sketcherna faktiskt riktigt roliga. Bonusinfo: Något bolag i USA har köpt rättigheterna till denna tv-serie och gjort en egen amerikansk version, i vilken Billy Crystal spelar "Johan Ulveson". Lol!

Betyg i helhet: 4,5 av 5
Ulveson-faktor: 5 av 5
TOP SEXY MOMENT: När Johan tar av sig kavajen, kavlar upp ärmarna och klår Felix i pingpong i avsnitt 3. Och när han regisserar en pjäs iklädd svårmod och polotröja.


________________________________________

Lorry & Yrrol


Lorry är en s.k. svensk klassiker och något som känns som obligatorisk tittning om man ska få lov att kalla sig ett sant Ulveson-fan, men... jag vet inte, jag. Jag förstår att det är som att svära i kyrkan, men jag har sett några sketcher på YouTube och några avsnitt från Öppet Arkiv, och ärligt talat så fattar jag faktiskt inte det roliga, även om det är pinsamt att erkänna det. Jag måste vara helt fel generation, och dessutom har jag en instinktiv motvilja mot Peter Dalle, vilket inte direkt gör saken bättre. Jag har dragit på munnen vid kanske tre tillfällen, varav ett var ett innerligt komma-ut-ur-garderoben-samtal män emellan, och ett annat en bisarr reklam för Bingolotto med herr Ulveson som den Bergmanska döden. Men mest sitter jag bara och stirrar med imbecill, frågande min. Nja.

Betyg i helhet:
1,5 av 5
Ulveson-faktor: 4 av 5
TOP SEXY MOMENT: Ehhh... Lite svårt att säga eftersom jag inte sett allt. Och inte gillar det jag sett. Men det är lite kul att se Johan som hyfsat ung, det får jag medge. Den här bilden kanske?

________________________________________

Sing-A-Long


Höll på att dratta i backen när jag insåg att det finns CIRKA TVÅHUNDRA AVSNITT (i realiteten: 26 st.) av ett musiklekprogram från 2006 i vilket Johan Ulveson är en av två ständiga lagkaptener! :D Oh my god, vilken guldgruva för en fangirl. Jag har väl sett ca 10 avsnitt hittills och jag måste säga att det är hyfsat underbart. Det är kul att se någon man gillar i rollen som sig själv, utan manus, och inse att man fortfarande gillar snubben, framförallt för att han verkar vara en riktigt sympatisk typ. Hans dryga kommentarer, tramsande med gamla kompisen Sussie Eriksson och barnsliga glädje (och dansmoves) när laget får poäng påminner mig om mig själv och det gör mig glad. I sure know how to pick 'em. ;) ♥ Programmet i sig är okej - ganska gapigt och flamsigt, och en del tävlingsmoment fungerar inte riktigt (något jag tror de fixar till i senare säsonger) - men även om det inte hade varit det, hade det ändå varit värt att se för det myckna ulvemanget. I could watch this all day.

Betyg i helhet:
3,5 av 5
Ulveson-faktor: 4 av 5
TOP SEXY MOMENT: Too many to mention! Men här är några:



________________________________________

Bonusfamiljen


Jag hade aldrig börjat kolla på SVT:s nya satsning Bonusfamiljen om det inte vore för att en automatisk reklam gick igång på min Facebook-feed och jag då råkade skymta Johans nuna i en sekund. Min första reaktion var: "Yaaay, mer Johan Ulveson! ♥". Min andra reaktion var: "Men... vad ÄR det för en fruktansvärd peruk de tvingat på honom?". 


Hittills har bara halva säsongen gått, men av den kan man snabbt konstatera att Johans del i serien är mycket liten, men för all del naggande god. Han spelar en psykolog som tillsammans med sin utseendemässigt nästan identiska fru (också psykolog, spelad av en utmärkt Ann Petrén) försöker hjälpa seriens huvudpersoner med deras bonusfamiljsbekymmer. Jag tycker att Ulveson och Petrén utgör en finfin duo och det är lite mysigt att se deras intellektuella smågnabbande i hemmet när klienterna åkt därifrån - tråkigt bara att de enbart får en scen per avsnitt. Johan är mycket fin i klyschiga psykologbrillor och linnekläder, och jag gillar när han puttrar omkring och lagar mat och dricker te i ett tjusigt litet hus ute i skogen, men alltså... den där peruken. VARFÖR. Den förstör allt. Fappability: 0. I övrigt är tv-serien helt okej.

Betyg i helhet: 3,5 av 5
Ulveson-faktor: 2 av 5
TOP SEXY MOMENT: (om vi försöker tänka bort peruken då)

________________________________________

Renées brygga


I ett avsnitt hälsar Johan Ulveson, Peter Dalle och Agneta Sjödin på Renée Nyberg i skärgården och under kvällen vankas det badminton, paella och pseudodjupa samtal om livet. Johan berättar om sin hemska TBE-upplevelse för något år sedan då han svävade mellan liv och död (jag är glad att jag inte var ett fan vid tidpunkten - jag skulle ha oroat ihjäl mig om jag vetat om det!) och vi får veta lite mer om hans och Dalles fina kompisrelation. Jag är som sagt inget fan av Dalle (eller Sjödin, för den delen) så programmet är lite segt emellanåt, men Ulveson levererar och är charmig, rolig och snygg varje gång han är i bild. Jag måste säga att jag är ett stort fan av hans klädstil privat, något jag kommer elaborera om i del 2 av denna bloggserie (ja, det kommer komma fler inlägg!). Undrar om det är han själv som har god smak, eller om någon stylist eller familjemedlem ligger bakom. Mrraoowwrr, hur som helst. ♥__♥

Betyg i helhet: 3,5 av 5
Ulveson-faktor: 4 av 5
TOP SEXY MOMENT: Älskar hans resonemang om vem man vill (eller snarare inte vill) få massage av, för jag kan relatera till 110%, och skrattar gott åt hans hysteriska "Massage! Hitåt! MASSAGE!!". Och så är han snygg när han fiskar också.


________________________________________

Jul i Kapernaum (Fru Ditos äventyr)


Den här julkalendern har jag missat, eftersom jag var lite för gammal för sådant när den gick på tv (1995). Nu har jag dock skummat igenom delar av den som jag hittade på Öppet Arkiv, och kan ärligt säga att jag tycker bitarna som Johan deltar i är riktigt kul. Det handlar om fru Dito (en kavat Pia Oscarsson), hennes magiska duschkabin/tidsmaskin, och resorna hon gör med den genom viktiga händelser i historien. I varje epok stöter hon på någon som har ett problem, och med sin moderna kunskap tipsar hon påpassligt om lösningar som sedan blir verklighet i vår riktiga historia - t ex hjälper hon Beatles slå igenom och får Robin Hood att sluta stjäla från de fattiga och istället fokusera på de rika. I varje epok spelas personerna hon träffar av Johan Ulveson och Claes Malmberg som gör fina insatser, och ofta är humorn rolig även för vuxna. Jag vet inte om resten av Jul i Kapernaum är bra, men fru Ditos äventyr är i alla fall definitivt sevärda!

Betyg i helhet: 4 av 5
Ulveson-faktor: 5 av 5
TOP SEXY MOMENT: Det är många, alltså. Hetast är han nog som sheriff i vilda västern, men även Robin Hood och emo-konstnären Tord som verkar under stenåldern (komplett med basker av sten!) har sina stunder. ♥ Jag måste säga att den här karln klär oförskämt bra i mustasch.



Yowza. ♥__♥
________________________________________

Detta pinsamma fangirlande fortsätter i nästa avsnitt! När det kommer vet ingen.

-Emelie

7 mars 2017

Det brinner i säven

Här kommer en snabb serierekommendation rätt upp och ner: Wild's End! Den är skriven av Dan Abnett och tecknad av I.N.J Culbard.


Jag lånade de två första böckerna på biblioteket utan att egentligen veta någonting alls om dem, och plöjde dem båda i racerfart. Fantastiskt bra serie! Någon på Goodreads hade skrivit att det var som en blandning av War of the Worlds och Det susar i säven, och fast jag inte är närmare bekant med någon av dem kan jag skriva under på att det är en perfekt beskrivning - svårt för mig att säga hur mycket som är ren rip-off och hur mycket som bara är hommage, dock. Jag tyckte i alla fall väldigt mycket om serien!


Teckningarna är skickligt utförda med fina antropomorfa djur i en hyfsat enkel och ren stil, och persongalleriet är intressant och sympatiskt. Det utspelar sig på den brittiska landsbygden på 1930-talet och vi får följa ett gäng bybor som upptäcker att det är något skumt på gång efter att någon sett ett "stjärnfall" som visar sig vara något mycket mer hotfullt (och eldsprutande). Serien är överraskande våldsam, något som jag personligen ser som ett plus. En annan sak jag gillar är att några av karaktärerna pratar på bred dialekt, något som sätter stämningen fint och är väldigt underhållande att läsa. Böckerna innehåller också väldigt mycket extramaterial i form av fejkade journalanteckningar, militärrapporter och kartor mellan de olika kapitlen, och det bidrar till ett trovärdigt världsbyggande och visar på hög ambition hos serieskaparna.


Det jag gillar minst med serien är färgläggningen, som på sina ställen är lite väl simplistisk för sitt eget bästa. Det är dock en petitess i sammanhanget. Jag har i princip bara gott att säga om Wild's End och rekommenderar den till alla (vuxna) som gillar att läsa serier.


-Emelie

5 januari 2017

Mumier och makaroner!


Trots att vi kanske inte riktigt tillhör den huvudsakliga målgruppen fick Robin och jag för oss att följa SVT:s julkalender Selmas saga i jul. Här kommer några åsikter i punktform:

- Otroligt fin estetik som inte kan ha berott på något annat än skyhöga produktionsvärden. Härligt att se! Det känns fel att vara en sådan som säger "Det var bra för att vara svenskt..." men, jo, det såg faktiskt oerhört bra ut för att vara svenskt. Fina specialeffekter, begåvade kostymörer och hår- och sminkmänniskor, mysigt valda miljöer, stämningsfull musik. Vi satt verkligen och ooh:ade och ahh:ade om vartannat medan vi tittade, så: fem stjärnor till vem som nu var art director för det här spektaklet!


- Bra idé och koncept + enkel men fin handling, som tyvärr slarvades bort lite grann med några ofokuserade, smått förvirrade partier som segade ner hela historien. Ibland blev det lite väl barnsligt och upprepande, men som en bonus blev det ibland lite oväntat vuxet, vilket åtminstone jag verkligen uppskattade. Ta t ex avsnitten som utspelade sig hemma hos von Trippelhatts gamla flamma Valborg - mitt bland allt trams fanns oväntat djup i Efraims sorgsna insikt att han gått miste om ett helt annat liv, med fru och barn och barnbarn som kunde ha varit hans. Det var också härligt att se samma karaktär slänga porträtten av sina föräldrar överbord från luftskeppet Valborg II och inse att han genast kände sig lättare.

- Kul med en kaxig, kvinnlig skurk med rejäl pondus. Hennes hantlangare var kanske lite extremt designade för att passa in perfekt i julkalenderns övriga estetik, men själv såg hon passande maffig och hotfull ut i lack och läder.


- Barnskådespeleri är tyvärr som det är. Det känns fel att skriva ner småbarn och dissa deras insatser när de just börjat sin eventuella skådespelarkarriär, men eftersom ingen läser den här bloggen kan jag skriva det ändå: Fy satan vad dålig ungen som spelade Rupert var! Jag brukar alltid säga att en skådis aldrig är bättre än sitt manus och det stackars barnet hade verkligen många dåliga repliker, så lite får väl skyllas på det, men... urrgghh. Huvudrollsinnehavaren Selma var inte mycket bättre, om än rättså mycket charmigare. Det sorgligaste av allt var kanske att den bästa barnskådespelaren var Selmas lillasyster, som nog helt enkelt var för liten för att ha hunnit bli stel och tillgjord än. (Jfr Cleo i Tusen år till julafton, förra årets julkalender.)

- Jag störde mig något otroligt på ett antal jobbiga, uppenbara språkfel som jag tycker regissörerna borde ha gjort något åt och inte bara lämnat kvar i den färdiga produkten. T ex skriker Selma flertalet gånger "Vart är xxxx?" och det får mig att resa ragg direkt. Var, för bövelen! VAR!! Säg till henne! Den lilla "tomtevettingen" (borde väl egentligen stavas "vätting" om man ska vara gnällig?) säger till den odräglige Rupert att grymtande är en "sidoeffekt" av att resa på en magisk get. Manusförfattare, go home, you're drunk: det heter "bieffekt" på svenska. Och (kanske en petitess, men ändå) det här "min inre önskan" som det tjatas om hela tiden... menar de inte egentligen "min innersta önskan"? :P

- En del val som manusförfattarna gjort tycker jag var clunky, onödiga och störande "convenient" - jag som själv håller på med manus och har ett stort intresse för det, om än på amatörnivå, kunde lätt se enkla lösningar som kunde gjort vissa scener bättre och mer smooth. De två herrarna bakom produktionen är knappast några färskingar, så man kan undra varför de sjabblade så med vissa aspekter. Ta t ex slutscenen (spåjler alört) där von Trippelhatt börjar inse att det kanske är han själv som är menad att vara nästa jultomte. Så ocharmigt av honom att bara vända sig om och börja muttra för sig själv att han kanske själv borde testa att sätta sig på tomtens tron, lite snabbt sådär bara, när det just har etablerats att tronen är livsfarlig och direkt dödlig för alla som inte är genuina tomtar. Om han hade haft fel skulle han ju ha dött på fläcken och lämnat två små barn ensamma ute i ett snöigt Sagan om Ringen-landskap! Detta går mycket dåligt ihop med hans nyfunna insikt om att han trots allt bryr sig om Selma och är lite som en fadersfigur till henne. Enkel lösning: Låt Selma få insikten om att Efraim kanske är tomten istället. Hon föreslår för Efraim att han ska sätta sig, han vägrar eftersom han 1) inte vill vara så förmäten och tro att en sådan som han skulle kunna vara nästa tomte 2) inte vill riskera att lämna barnen ensamma att frysa ihjäl där ute på fjället. Hon insisterar. Till slut går han med på det, efter ömsint meningsutbyte där Selma säger att hon tror på honom, och han säger nervöst att han hoppas hon har rätt. Se där, så lätt fixat! Jag hittade seriöst på det där på en sekund. Det borde Simonsson & Roos också ha kunnat göra.

- Sista avsnittet var väldigt vackert och estetiskt tilltalande på alla sätt (Efraims hus med allt pynt, va! *dregel* *ögongodis* *omnomnom*) och till och med lite hjärteknipande. Eller så var det bara så att några rörda tårar + gåshud visade sig pga att jag var gravt förkyld när jag tittade.

- Viktigaste insikten på hela den här listan har jag sparat till sist: Jag insåg ett par avsnitt in något som aldrig tidigare slagit mig, och det gjorde mig faktiskt lite paff. Tydligen krävdes det en långhårig, silver fox-peruk och lite tjusiga steampunk-kläder för att få mig att fatta, men... jag tror att jag typ... har en liten grej för Johan Ulveson...?  o.O   Huh. I never knew!




Yowsa! :P Måste också säga att jag inledningsvis tyckte det var lite konstigt att sätta herr Ulveson i "old people makeup" istället för att bara casta en gammal person till rollen. Sedan googlade jag och insåg att han är 62... även känt som "yngre ålderdomen".  o.O  Okej då... ^^;;;;

- Sammanfattningsvis: Det här var en fin och väldigt julig julkalender som säkert tillfredsställde de som gnällde som bortskämda pattaglyttar på förra årets roliga och folkbildande kalender som hade för lite snö. Vi tyckte att Selmas saga visade upp en riktigt vacker och intresseväckande värld, men att skaparna tyvärr inte alltid gjorde det absolut bästa med den. Den kunde ha blivit riktigt, riktigt bra, men ett antal klavertramp hindrar den från att få toppbetyg.

(egentligen fyra apor då Johan Ulvesons sexighet drar upp betyget...
om det bara inte vore för den där nedrans snorungen Rupert... grrr...)

-Emelie
_______________________________

Ps. BONUSMATERIAL! Fler heta bilder på Efraim von Trippelhatt!




 Sorgligaste scenen i hela kalendern! ;_;


En tomte i vars knä jag inte skulle ha något emot att sitta en liten stund.