22 mars 2015

Tio i topp: iPad-spel

Nu har vi haft en (trasig, ihoptejpad) iPad i vår ägo i ungefär ett halvår, och jag tänkte att det kunde vara läge för mig att sammanställa en lista över mina favoritspel! Det har nämligen blivit, hur ska jag säga... en hel del spelande. Ähum. Men vem kan klandra mig? Det är som att jag plötsligt lever i något slags galen framtidsutopi där alla spel är pusselspel (min ständiga favoritgenre på alla konsoler!) och dessutom, i de flesta fall, gratis. Helt kräjsi. o_O

Jag är rätt bra på att snabbt radera spel som inte visar sig falla mig riktigt i smaken av en eller annan anledning, och tack vare det har det varit ganska lätt att se vilka spel som utkristalliserat sig som de stora favoriterna under de här månaderna. Följande tio spel har klarat sig undan delete-knappen varje gång:

___________________________________________________________

Blendoku

10. Ett av de allra första spelen vi laddade ner som blyga, rosenkindade iPad-oskulder, och det var riktigt lyckat. Det går ut på att man ska placera ett visst antal färger utmed en färgskala, och det låter kanske inte så svårt, men det blir rejält klurigt efter ett tag. Ett toppenspel för en färgnörd som jag! (Ps. Klänningen är vit och guld.)


___________________________________________________________

Okay?

9. Ett elegant och minimalistiskt spel i vilket man ska skjuta iväg en enda boll och få den att studsa mot samtliga vita objekt på skärmen i ett och samma drag. Sobert, enkelt och fint med väl valda musikeffekter - spelet fick mig faktiskt att skratta rakt ut en gång, och det är kanske svårt att tro när man ser hur det ser ut. Det kan dock vara helt galet svårt ibland, och inga tips får man.


___________________________________________________________

Cham Cham

8. Ett jättesnyggt och charmigt spel där man ska manipulera (dra i, joxa med) olika saker i omgivningarna för att få en smaskig frukt att landa i munnen på en gullig liten kameleont. Jag tycker spel av den typen (Cut the Rope, My Head?) är väldigt kul men tyvärr är jag helt dum i huvudet när det gäller sådant, så spelet kan inte få toppbetyg av mig av den anledningen. Dock är spelet generöst: om det märker att man suger, så kan man få se en liten film som visar hur någon annan smartare person löst nivån.



___________________________________________________________

Jolly Jam

7. Ett klassiskt kombinera-ett-antal-juveler-spel, fast nu med frukter och en twist: man kan inte flytta de individuella frukterna, utan man fångar istället in dem genom att rita rutor runt omkring. Lyckas man fånga in fem, sex eller sju av samma färg får man olika specialeffekter som man kan använda för att ta död på monster osv. Spelet är hyfsat generiskt, men ändå rätt kul. Det duger i krig.


___________________________________________________________

Jelly Mania

6. Även detta ett tidigt spel som jag aldrig plockat bort, för att det helt enkelt är väldigt kul och bra. Det är ganska hysteriskt också, men ibland är det hemskt tillfredsställande med en massa glitter och swishljud. Spelet är av vanlig kombinera-3-typ men väldigt fint och med ett tjusigt soundtrack. Efter cirka 100 banor tröttnade jag dock - i ärlighetens namn kom jag aldrig överens med det senaste tillskottet av hinder, en dum gelénalle som störde estetiken. Men om det inte stör dig kan du säkert ha många timmars skoj med Jelly Mania.


___________________________________________________________

Bubble Mania

5. Estetiskt tilltalande Bust-a-Move-ripoff med jättesöta figurer, bland annat en katt som slåss om titeln "Charmigaste Spelkatten Någonsin" med #1 på den här listan. Spelet är väldigt snyggt på ett lite mindre glossigt och lite mer indie sätt, och man färdas runt i en behaglig övärld mellan banorna. Bubble Witch Saga kan slänga sig i väggen! Det enda konstiga är att man förlorar ett liv även om man klarar en bana, för det krävs att man får minst två stjärnor för att slippa det. Lite irriterande. Annars ett toppenspel!


___________________________________________________________

99 Bricks

4. Rar och innovativ Tetris-variant där man är en liten trollkarlslärling som ska stapla klossar till ett så högt torn som möjligt, samtidigt som man blir attackerad av andra avundsjuka trollkarlar. Jag blev riktigt imponerad av det här spelet, faktiskt. Det finns så många varianter av Tetris som alla är sådär liiiite sämre än vanligt Tetris, men i det här spelet tyckte jag att man verkligen hade hittat på något helt nytt med de gamla bekanta klossarna. Tre tummar upp! Bonuspoäng för att ens lilla trollkarl låter så sjukt gullig när hen säger "Hallååå".


___________________________________________________________

1010

3.  På tal om Tetris-kloner: här har vi ett spel om är helt briljant i sin enkelhet. Det är samma gamla klossar, fast det går aldrig för fort, man har massor av plats till godo och man hetsas inte av påträngande rysk musik. Trots det blir det snabbt utmanande och man måste tänka sisådär fem drag i förväg hela tiden. Ett fantastiskt tidsfördriv! OBS: Från början var det gratis och utan reklam, men nu tror jag att det kostar ca 15 kr för att slippa reklamen. Det kan det faktiskt vara värt.


___________________________________________________________

Cubis Creatures

2. Första gången jag testade det här tänkte jag "Öhh, okej, vad är poängen? Det här var väl inte särskilt svårt?". Sedan insåg jag att det svåra ligger i att få ihop tre stjärnor på precis alla banor, och det kan vara helt helvetiskt svårt i vissa fall. Spelet blev genast mer intressant! Tycker man inte att det är klurigt nog så kan man för skojs skull ägna sig åt vansinnesuppdraget att få "Perfect" på varje bana. Ta det från en som överlevt och kommit ut på andra sidan: Det är helt galet beroendeframkallande, and I don't throw that word around lightly, y'all. Under julledigheten spelade jag det hela dagar i sträck och slutade tvätta mig och laga mat. Men nu har spelet (som tur är?) blivit alldeles för svårt för mig, så nu kastar jag in handduken. Men i åtminstone 15 världar är det ett otroligt kul (och snyggt) spel. OBS: De olika världarna kostar 9 kr styck, men det är verkligen värt det för det håller mycket hög kvalitet.



___________________________________________________________

 Hex 4 (JetCat)

1. *drum roll* Plats nummer ett på listan! Det spel som fångat mig mest av dem alla är inget annat än Hex 4, eller som det hette från början och som jag envist fortsätter kalla det: JetCat. Det går ut på att man är en vansinnigt charmig, fulsöt katt som åker runt i rymden för att stoppa den onde Dr Mouse från att... öhh. (Nåja, man spelar väl sällan pusselspel för storyn?) Hur som helst så ska man matcha ihop fyra eller fler symboler i taget och skrapa ihop olika bonusattacker, som alla är grymt tillfredsställande när de utlöses och skickar lasrar över hela skärmen och kedjereaktionerna fullkomligen regnar ner. Ljudeffekterna är perfekta, musiken är väldigt trevlig och myspysig på ett för genren lite annorlunda sätt, och bäst av allt är JetCat själv, som är så mysputtrig och ser så snälldum ut att man bara vill klappa (till) honom när han skuttar runt av glädje över att få hjälpa en med en av sina många specialattacker. Han kommer dessutom med snälla tillrop under hela spelets gång (Pawsome! Catastic!) och får en att känna att ja, det är du och jag, JetCat. För alltid. ♥


___________________________________________________________

-Emelie

10 februari 2015

Vårkänslor



-Emelie
(äntligen en Disney-figur så enkelt designad att till och med jag kan rita den...)



Yes! Hornberger!

Såg Big Hero 6 igår kväll och visste mycket lite om den på förhand. Både jag och Robin var helt övertygade om att det var David Cross AKA Tobias Fünke som gjorde rösten till den jättesöta roboten Baymax (autentiska felsägningar under kvällen: Baywatch, Betamax) då det lät preciiiis som han, så vi blev båda väldigt förvånade när Scott Adsits namn kom upp som "first billed" i rollistan på slutet. Som varande 30 Rock-megafan borde jag ha känt igen honom...?


Känner mig som en idiot, fast samtidigt genuint glad för Scott Adsit som äntligen lyckats roffa åt sig en jätteroll i en film, och dessutom som en supercharmig karaktär som folk kommer minnas länge. Har alltid tyckt att han varit underskattad. :) Så yay för upprättelse och YES! HORNBERGER! indeed.

I övrigt var filmen jättebra om man gillar massor av ös, skitsnygg animation, snitsig design och att bli lite ledsen i ögat ibland (och det gör man ju). Det tycks fortfarande himla svårt att skriva riktigt bra kvinnoroller (näääär ska en tjej få prata om att hon använder sina underbrallor ut och in och fram och bak, egentligen?) och slutet var väl delvis lite av en cop-out tyckte jag, meeeen fortfarande mycket underhållande film!



-Emelie

6 februari 2015

Awesome fan art is awesome

Vi har just kollat klart på alla avsnitt av Gravity Falls som finns ute. Sist på bollen som vanligt, meeeeen det förstör ju inte kvalitén på själva tv-serien... Mycket bra var den, hur som helst! Skriver förmodligen mer någon annan dag. Håll till godo med dessa snygga fan arts vi hittade på DA så länge:


Grunkle Stan, Li'l Gideon och läskig Dipper med sex ögon, alla tecknade av någon fantastiskt begåvad människa vid namn "Zapekanka".

Dipper i skogen.

Lite mer Disney-stil.

Mmmhmm. Oh yeah...


 -Emelie

19 januari 2015

Breaking Bad


Jag har äntligen sett Breaking Bad. Här är en recension i mycket korta drag:

- Väldigt bra tv-serie, förstås. Blev kanske yttepyttelite besviken eftersom den var så otroligt överhypad och kallad världens bästa serie någonsin (no pressure there!), men överlag var den ändå riktigt bra och välgjord. På grund av hypen trodde jag att alla avsnitt skulle vara lika fantastiska och spännande nagelbitare som de tre första. Nu var det kanske inte riktigt så och vissa avsnitt var väl lite dryga, men... äh. Bra som fan ändå.

- Ett av mina favoritavsnitt var helt klart Grilled från säsong 2, förmodligen det mest spännande avsnitt av en tv-serie som jag någonsin sett. Jag är lite av en spänningsjunkie, har jag märkt... men bara på film och tv, absolut inte i verkligheten. Ett annat helt amazing avsnitt var Ozymandias - som någon på AV Club sa: "The best episode I've ever seen that I never ever want to watch again". Och så har vi skrattet i Crawlspace. Ni vet vilket jag menar. En alldeles fantastisk scen - tv-magi på ett mycket obehagligt sätt, en sådan där känsla som stannar kvar länge efter att man stängt av tv:n. Fly var jag inte lika förtjust i - en vattendelare, minst sagt. Det är inte det att jag inte förstår vad de försökte göra, jag tyckte bara inte de gjorde det så bra.

- Breaking Bad är en av få tv-serier jag sett som hållit ihop hela vägen till slutet. Sista avsnittet var kanske lite orealistiskt på vissa sätt men knöt ändå ihop allting exemplariskt. Jesses öde ger mig fortfarande chills så här någon månad efteråt.

- Kusinerna i säsong tre var seriens enda falska ton. De var inte bra, oavsett vad någon säger.

- Lyckades spoila mig på såväl Frings som Hanks öde! Gaah! Hur dum får man bli? Men det var minnesvärda scener ändå.

- Jesus Christ, Marie! Känner oväntat mycket kärlek till Hank, en karaktär som jag sa att jag skulle komma att avsky direkt när jag hade sett första avsnittet.

- Om ni inte sett Breaking Bad/Frozen-mashup:en på YouTube än så gör det NU. Obs! Massor av spoilers, givetvis.



- Sedan julafton 2014 är jag stolt ägare till en t-shirt med det käcka trycket "Better Call Saul!". (Så snart jag fått den i mina händer så upptäckte jag att det tydligen ska komma en spinoff-serie med samma namn som handlar om Saul Goodman innan han blev Saul Goodman. Tänka sig! Hoppas nu inte den serien blir dålig så jag tvingas gå runt och göra reklam för en halvdassig show.) Robin, å andra sidan, har sitt på det torra då han mottog följande julklapp:


- Här, jag bjussar på ledmotivet i extended version:



-Emelie

15 oktober 2014

Möte med en iPad

Jag är fattig. Jag växte upp som fattig och har varit fattig under större delen av mitt vuxna liv. Det har lett till att jag är extremt prismedveten och van att vända på varenda krona, och jag unnar mig sällan något. Detta är den största anledningen till att jag aldrig någonsin interagerat med en iPad (ja, ni läste rätt - vi gravt teknikefterblivna existerar och för en tynande tillvaro i samhällets dunklaste och mest mögelfuktiga utkanter). Den första iPaden släpptes 2010 och sedan dess har 200 miljoner personer blivit lyckliga (?) ägare till dessa tingestar. Jag är inte teknikfientlig, men har heller inget jättesug efter nya flashiga prylar, så jag har mest ödmjukt konstaterat faktum - okej, det finns en ny fräck grej som folk håller på med, men det finns inte en chans att jag kommer att skaffa en så det finns ingen anledning att bry sig - och sedan gått vidare. Så jag trodde faktiskt aldrig jag skulle hålla en i min hand, i alla fall inte förrän långt efter att de blivit helt ute och ersatts av någonting ännu tuffare. But things were about to change.

Min kära Robin är en händig och framförallt pysslig liten kuf. Då han härom dagen skulle tömma sopor på sitt jobb fann han till sin förvåning en helt sönderslagen iPad i en papperskorg. Skärmen var rejält spräckt och hela alltet såg ut att ha blivit klämt i en dörr. Han plockade upp den och testade försiktigt om den kunde starta. Det kunde den. Han frågade den före detta ägaren om det var okej att han tog den, och det var det, så han satte sig att tejpa ihop den stackars krossade surfplattan. Inte så pjåkigt, tänkte han nöjt. Sedan tog han hem den och visade upp den för mig, som tråkigt nog reagerade med starka äckelkänslor vagt baserade på 1) att en massa okänt folk kanske hållit i den 2) att tejp är äckligt och 3) att den före detta ägaren valt en superful bakgrundsbild. Robin stammade fram att man kanske skulle kunna hitta en billig laddare till den, och på något sätt nollställa alla inställningar som ägaren gjort, och att det i så fall skulle kunna innebära att vi skulle få en gratis iPad. Jag rynkade på näsan och deklarerade att jag inte var intresserad av den, men att han fick göra som han ville (jag är charmig på det sättet).

Hur som helst, den lilla gynnaren gav inte upp utan lyckades skaffa fram en no name-laddare (som gick sönder vid första användningstillfället) och laddade batteriet, raderade de fula bakgrundsbilderna och menlösa apparna och laddade ner en massa gratis pusselspel. Vet ni vem som gillar pusselspel? Nej, stryk det - vet ni vem som verkligen älskar pusselspel bortom rim och reson? Och när det dessutom är gratis...?


Jag har nu suttit som fastnaglad vid den där jämrans grejen i tre dygn och skjutit bubblor, bytt plats på juveler, matchat geléhallon i olika kulörer och svävat i rymden med en katt. Jag har maniskt tuggat mig igenom två påsar tuggummin istället för att äta mat. Timmarna har bara rusat iväg, och när jag blundat har jag sett skuttande färgexplosioner på insidan av ögonlocken. Det finns ingen anledning att hymla: pussel-appar på iPad är som en drog för mig. Förmodligen en gateway drug till tyngre spelmissbruk, dessutom. (Jag drar dock gränsen vid att köpa saker i spelen - hur gärna jag än vill komma vidare i Jelly Splash tänker jag inte köpa deras jämrans mynt. Det ska vara på riktigt, annars får det vara. Jag vägrar dessutom stolt att använda mig av förföriska bonusmojänger utan vill klara alla banor SJÄÄÄLV, som en trilsk treåring.)

Såååå... jag vet faktiskt inte hur jag ska recensera den här nya upplevelsen. Det klagas hela tiden på att alla människor ständigt sitter med näsan i sina iPads/iPhones nuförtiden och jag har kanske också tyckt det verkat lite skumt, men nu har jag sett med egna ögon hur sjukt lätt det är att trilla ner i ett seriöst beroende. Jag ska bara klara en bana till, jag ska bara få tre stjärnor... Faktum är att jag nu ikväll tvingade Robin att gömma spektaklet för mig, eftersom jag har självinsikt nog att inse att jag inte kommer få något gjort alls (i resten av mitt liv?) om jag har fri tillgång till det. Så: bra eller anus? Vet ej. Branus?

Oavsett vilket, tillåt mig presentera den ohotat punkigaste iPaden i stan:


-Emelie, som antingen får bygga upp en seriös självdisciplin omedelbums eller aldrig släppas nära en iPad igen

22 september 2014

Kultur konsumerad under helgen


Tjolahej! På fredagskvällen kollade vi klart på säsong 6 av Mad Men, så nu är det snart dags att börja titta på seriens allra sista säsong i realtid - gulp! Planerar att skriva ett mer seriöst och omfattande inlägg om Mad Men när vi sett färdigt på allt, så jag lämnar det därhän tills vidare.


På lördagen tittade vi på Spike Jonzes Her, en film som jag trodde skulle vara väldigt förutsägbar men som visade sig inte vara det. Vi blev alla tre ganska tagna av denna väldigt vackra och trovärdiga lilla scifi-film som hade mycket att säga om kärlek och väckte många frågor. Jag fattar inte varför Joaquin Phoenix inte gör fler filmer, då han ju är så bra (och snygg att se på, även om hans mustasch och märkligt skurna brallor i den här rullen kanske inte var så smickrande). Jag blev dock väldigt irriterad när jag gick in på Imdb och läste om filmen efter att vi sett den, och såg någon jöns vädra åsikten att en man omöjligt skulle kunna bli kär i någon som han inte kunde ta på, så filmen skulle funka sååå mycket bättre om man bytte kön på huvudkaraktärerna. Vilket jäkla skitsnack! Bara för att den personen inte kan föreställa sig att få något mentalt utbyte av en kvinna betyder det inte att "män" inte kan det - det är liksom omöjligt för sådana personer att över huvud taget tänka sig att det finns killar som inte resonerar som dem själva. Grrr för sådana sunkiga och begränsande åsikter! Nåväl: bra film, möjligen aningen långsam för min smak, men ändå jättebra.



På söndagen tittade jag och Robin på första avsnittet av Jane Campions miniserie Top of the Lake och jag blev tagen direkt - hoppas att det fortsätter lika bra i de återstående sex avsnitten! Allting - från det tjusiga stiliserade introt till den obehagliga återkopplingen till 12-åriga Tuis utrivna papperslapp i slutet - var hur snyggt som helst med utmärkt skådespeleri och en spännande, otäck stämning som låg som en dimma över alltihop. Jag blev så provocerad av den lilla ortens osympatiske, självutnämnde patriark att jag drömde halva natten att jag slog honom upprepade gånger i ansiktet med en linjal (?). Det var även kul att se så många kvinnoroller. Det som är så illa med den allmänna representation av kvinnor i film och TV är att den enda token girl-rollen som brukar få finnas med alltid får representera alla kvinnor, och först när många fler kvinnor finns med får de representera sig själv och endast sig själva, som sig bör. Så mer sådant, tack! :) Fem apor tills vidare, med reservation för att det kanske blir skitdåligt redan i nästa avsnitt - vad vet jag?



På söndagskvällen kände jag för lite spänning och action och lyckades övertala de båda herrarna om att vi skulle se Taken med Liam Neeson. Jag känner en viss stolthet över att jag är väldigt öppen när det gäller film - jag kan tänka mig att se det mesta ur de flesta genrer, så länge det finns någon form av kvalitetsgaranti. Därför väljer jag ofta filmer utifrån omdömena de fått på Imdb, och det brukar sällan slå fel. Förutom den här gången, då! Taken har för närvarande 7,9/10 där och dum som jag var tog jag det som något slags kvalitetsstämpel och förväntade mig svettig, nervpirrande och intelligent action i stil med Bourne. Jag hade fel. Filmen inleds med en expositionsfest utan like, men jag sväljer det och tänker att det nog snart ska repa sig - filmen har ju fått så bra kritik, har den inte det? Sedan kommer det bästa som erbjuds: en riktigt spännande sekvens där Liam Neesons dotter blir kidnappad och han försöker instruera henne om vad hon ska göra medan sekunderna tickar iväg. Den här biten är riktigt bra, och jag tror att filmen nu kommit igång. Men nej, nu går det bara utför.

Härifrån är filmen enbart en pangpanghistoria som går som på räls, för Liam Neeson lyckas med precis allting han företar sig vilket gör att spänningen aldrig får en chans att infinna sig. I en skottlossning där alla skjuter vilt omkring sig blir han aldrig träffad en enda gång, men träffar givetvis alla skurkarna utan problem, trots att han är i gravt numerärt underläge. Till slut blir det nästan skrattretande, vilket står i tandagnisslande kontrast till filmens i grunden väldigt allvarliga tema om trafficking och utnyttjande av unga flickor. Filmens superglättiga slut och totala brist på nedvarvning och realistisk återförening mellan far och dotter (pratade de om vad som hänt på planet, eller? Kommer tjejen få någon typ av behandling efter de extremt traumatiska händelser hon varit med om? Saknar hon sin kompis som blev NERKNARKAD OCH DÖDAD? Ingen vet, men vem bryr sig, för tjejen ska bli popstjärna nu!) gör det hela bara ännu värre. Besvikelse! Två apor för den lilla spänning som ändå fanns och för att man verkligen intensivt ville att Neeson skulle hitta sin dotter igen.


-Emelie