19 januari 2015

Breaking Bad


Jag har äntligen sett Breaking Bad. Här är en recension i mycket korta drag:

- Väldigt bra tv-serie, förstås. Blev kanske yttepyttelite besviken eftersom den var så otroligt överhypad och kallad världens bästa serie någonsin (no pressure there!), men överlag var den ändå riktigt bra och välgjord. På grund av hypen trodde jag att alla avsnitt skulle vara lika fantastiska och spännande nagelbitare som de tre första. Nu var det kanske inte riktigt så och vissa avsnitt var väl lite dryga, men... äh. Bra som fan ändå.

- Ett av mina favoritavsnitt var helt klart Grilled från säsong 2, förmodligen det mest spännande avsnitt av en tv-serie som jag någonsin sett. Jag är lite av en spänningsjunkie, har jag märkt... men bara på film och tv, absolut inte i verkligheten. Ett annat helt amazing avsnitt var Ozymandias - som någon på AV Club sa: "The best episode I've ever seen that I never ever want to watch again". Och så har vi skrattet i Crawlspace. Ni vet vilket jag menar. En alldeles fantastisk scen - tv-magi på ett mycket obehagligt sätt, en sådan där känsla som stannar kvar länge efter att man stängt av tv:n. Fly var jag inte lika förtjust i - en vattendelare, minst sagt. Det är inte det att jag inte förstår vad de försökte göra, jag tyckte bara inte de gjorde det så bra.

- Breaking Bad är en av få tv-serier jag sett som hållit ihop hela vägen till slutet. Sista avsnittet var kanske lite orealistiskt på vissa sätt men knöt ändå ihop allting exemplariskt. Jesses öde ger mig fortfarande chills så här någon månad efteråt.

- Kusinerna i säsong tre var seriens enda falska ton. De var inte bra, oavsett vad någon säger.

- Lyckades spoila mig på såväl Frings som Hanks öde! Gaah! Hur dum får man bli? Men det var minnesvärda scener ändå.

- Jesus Christ, Marie! Känner oväntat mycket kärlek till Hank, en karaktär som jag sa att jag skulle komma att avsky direkt när jag hade sett första avsnittet.

- Om ni inte sett Breaking Bad/Frozen-mashup:en på YouTube än så gör det NU. Obs! Massor av spoilers, givetvis.



- Sedan julafton 2014 är jag stolt ägare till en t-shirt med det käcka trycket "Better Call Saul!". (Så snart jag fått den i mina händer så upptäckte jag att det tydligen ska komma en spinoff-serie med samma namn som handlar om Saul Goodman innan han blev Saul Goodman. Tänka sig! Hoppas nu inte den serien blir dålig så jag tvingas gå runt och göra reklam för en halvdassig show.) Robin, å andra sidan, har sitt på det torra då han mottog följande julklapp:


- Här, jag bjussar på ledmotivet i extended version:



-Emelie

15 oktober 2014

Möte med en iPad

Jag är fattig. Jag växte upp som fattig och har varit fattig under större delen av mitt vuxna liv. Det har lett till att jag är extremt prismedveten och van att vända på varenda krona, och jag unnar mig sällan något. Detta är den största anledningen till att jag aldrig någonsin interagerat med en iPad (ja, ni läste rätt - vi gravt teknikefterblivna existerar och för en tynande tillvaro i samhällets dunklaste och mest mögelfuktiga utkanter). Den första iPaden släpptes 2010 och sedan dess har 200 miljoner personer blivit lyckliga (?) ägare till dessa tingestar. Jag är inte teknikfientlig, men har heller inget jättesug efter nya flashiga prylar, så jag har mest ödmjukt konstaterat faktum - okej, det finns en ny fräck grej som folk håller på med, men det finns inte en chans att jag kommer att skaffa en så det finns ingen anledning att bry sig - och sedan gått vidare. Så jag trodde faktiskt aldrig jag skulle hålla en i min hand, i alla fall inte förrän långt efter att de blivit helt ute och ersatts av någonting ännu tuffare. But things were about to change.

Min kära Robin är en händig och framförallt pysslig liten kuf. Då han härom dagen skulle tömma sopor på sitt jobb fann han till sin förvåning en helt sönderslagen iPad i en papperskorg. Skärmen var rejält spräckt och hela alltet såg ut att ha blivit klämt i en dörr. Han plockade upp den och testade försiktigt om den kunde starta. Det kunde den. Han frågade den före detta ägaren om det var okej att han tog den, och det var det, så han satte sig att tejpa ihop den stackars krossade surfplattan. Inte så pjåkigt, tänkte han nöjt. Sedan tog han hem den och visade upp den för mig, som tråkigt nog reagerade med starka äckelkänslor vagt baserade på 1) att en massa okänt folk kanske hållit i den 2) att tejp är äckligt och 3) att den före detta ägaren valt en superful bakgrundsbild. Robin stammade fram att man kanske skulle kunna hitta en billig laddare till den, och på något sätt nollställa alla inställningar som ägaren gjort, och att det i så fall skulle kunna innebära att vi skulle få en gratis iPad. Jag rynkade på näsan och deklarerade att jag inte var intresserad av den, men att han fick göra som han ville (jag är charmig på det sättet).

Hur som helst, den lilla gynnaren gav inte upp utan lyckades skaffa fram en no name-laddare (som gick sönder vid första användningstillfället) och laddade batteriet, raderade de fula bakgrundsbilderna och menlösa apparna och laddade ner en massa gratis pusselspel. Vet ni vem som gillar pusselspel? Nej, stryk det - vet ni vem som verkligen älskar pusselspel bortom rim och reson? Och när det dessutom är gratis...?


Jag har nu suttit som fastnaglad vid den där jämrans grejen i tre dygn och skjutit bubblor, bytt plats på juveler, matchat geléhallon i olika kulörer och svävat i rymden med en katt. Jag har maniskt tuggat mig igenom två påsar tuggummin istället för att äta mat. Timmarna har bara rusat iväg, och när jag blundat har jag sett skuttande färgexplosioner på insidan av ögonlocken. Det finns ingen anledning att hymla: pussel-appar på iPad är som en drog för mig. Förmodligen en gateway drug till tyngre spelmissbruk, dessutom. (Jag drar dock gränsen vid att köpa saker i spelen - hur gärna jag än vill komma vidare i Jelly Splash tänker jag inte köpa deras jämrans mynt. Det ska vara på riktigt, annars får det vara. Jag vägrar dessutom stolt att använda mig av förföriska bonusmojänger utan vill klara alla banor SJÄÄÄLV, som en trilsk treåring.)

Såååå... jag vet faktiskt inte hur jag ska recensera den här nya upplevelsen. Det klagas hela tiden på att alla människor ständigt sitter med näsan i sina iPads/iPhones nuförtiden och jag har kanske också tyckt det verkat lite skumt, men nu har jag sett med egna ögon hur sjukt lätt det är att trilla ner i ett seriöst beroende. Jag ska bara klara en bana till, jag ska bara få tre stjärnor... Faktum är att jag nu ikväll tvingade Robin att gömma spektaklet för mig, eftersom jag har självinsikt nog att inse att jag inte kommer få något gjort alls (i resten av mitt liv?) om jag har fri tillgång till det. Så: bra eller anus? Vet ej. Branus?

Oavsett vilket, tillåt mig presentera den ohotat punkigaste iPaden i stan:


-Emelie, som antingen får bygga upp en seriös självdisciplin omedelbums eller aldrig släppas nära en iPad igen

22 september 2014

Kultur konsumerad under helgen


Tjolahej! På fredagskvällen kollade vi klart på säsong 6 av Mad Men, så nu är det snart dags att börja titta på seriens allra sista säsong i realtid - gulp! Planerar att skriva ett mer seriöst och omfattande inlägg om Mad Men när vi sett färdigt på allt, så jag lämnar det därhän tills vidare.


På lördagen tittade vi på Spike Jonzes Her, en film som jag trodde skulle vara väldigt förutsägbar men som visade sig inte vara det. Vi blev alla tre ganska tagna av denna väldigt vackra och trovärdiga lilla scifi-film som hade mycket att säga om kärlek och väckte många frågor. Jag fattar inte varför Joaquin Phoenix inte gör fler filmer, då han ju är så bra (och snygg att se på, även om hans mustasch och märkligt skurna brallor i den här rullen kanske inte var så smickrande). Jag blev dock väldigt irriterad när jag gick in på Imdb och läste om filmen efter att vi sett den, och såg någon jöns vädra åsikten att en man omöjligt skulle kunna bli kär i någon som han inte kunde ta på, så filmen skulle funka sååå mycket bättre om man bytte kön på huvudkaraktärerna. Vilket jäkla skitsnack! Bara för att den personen inte kan föreställa sig att få något mentalt utbyte av en kvinna betyder det inte att "män" inte kan det - det är liksom omöjligt för sådana personer att över huvud taget tänka sig att det finns killar som inte resonerar som dem själva. Grrr för sådana sunkiga och begränsande åsikter! Nåväl: bra film, möjligen aningen långsam för min smak, men ändå jättebra.



På söndagen tittade jag och Robin på första avsnittet av Jane Campions miniserie Top of the Lake och jag blev tagen direkt - hoppas att det fortsätter lika bra i de återstående sex avsnitten! Allting - från det tjusiga stiliserade introt till den obehagliga återkopplingen till 12-åriga Tuis utrivna papperslapp i slutet - var hur snyggt som helst med utmärkt skådespeleri och en spännande, otäck stämning som låg som en dimma över alltihop. Jag blev så provocerad av den lilla ortens osympatiske, självutnämnde patriark att jag drömde halva natten att jag slog honom upprepade gånger i ansiktet med en linjal (?). Det var även kul att se så många kvinnoroller. Det som är så illa med den allmänna representation av kvinnor i film och TV är att den enda token girl-rollen som brukar få finnas med alltid får representera alla kvinnor, och först när många fler kvinnor finns med får de representera sig själv och endast sig själva, som sig bör. Så mer sådant, tack! :) Fem apor tills vidare, med reservation för att det kanske blir skitdåligt redan i nästa avsnitt - vad vet jag?



På söndagskvällen kände jag för lite spänning och action och lyckades övertala de båda herrarna om att vi skulle se Taken med Liam Neeson. Jag känner en viss stolthet över att jag är väldigt öppen när det gäller film - jag kan tänka mig att se det mesta ur de flesta genrer, så länge det finns någon form av kvalitetsgaranti. Därför väljer jag ofta filmer utifrån omdömena de fått på Imdb, och det brukar sällan slå fel. Förutom den här gången, då! Taken har för närvarande 7,9/10 där och dum som jag var tog jag det som något slags kvalitetsstämpel och förväntade mig svettig, nervpirrande och intelligent action i stil med Bourne. Jag hade fel. Filmen inleds med en expositionsfest utan like, men jag sväljer det och tänker att det nog snart ska repa sig - filmen har ju fått så bra kritik, har den inte det? Sedan kommer det bästa som erbjuds: en riktigt spännande sekvens där Liam Neesons dotter blir kidnappad och han försöker instruera henne om vad hon ska göra medan sekunderna tickar iväg. Den här biten är riktigt bra, och jag tror att filmen nu kommit igång. Men nej, nu går det bara utför.

Härifrån är filmen enbart en pangpanghistoria som går som på räls, för Liam Neeson lyckas med precis allting han företar sig vilket gör att spänningen aldrig får en chans att infinna sig. I en skottlossning där alla skjuter vilt omkring sig blir han aldrig träffad en enda gång, men träffar givetvis alla skurkarna utan problem, trots att han är i gravt numerärt underläge. Till slut blir det nästan skrattretande, vilket står i tandagnisslande kontrast till filmens i grunden väldigt allvarliga tema om trafficking och utnyttjande av unga flickor. Filmens superglättiga slut och totala brist på nedvarvning och realistisk återförening mellan far och dotter (pratade de om vad som hänt på planet, eller? Kommer tjejen få någon typ av behandling efter de extremt traumatiska händelser hon varit med om? Saknar hon sin kompis som blev NERKNARKAD OCH DÖDAD? Ingen vet, men vem bryr sig, för tjejen ska bli popstjärna nu!) gör det hela bara ännu värre. Besvikelse! Två apor för den lilla spänning som ändå fanns och för att man verkligen intensivt ville att Neeson skulle hitta sin dotter igen.


-Emelie

14 september 2014

Fladdermuskvinnan

På 60-talet var det inne och hippt att bänka sig framför TV:n och följa Adam Wests makalösa äventyr i rollen som Batman. I Mexiko snappade någon upp trenden, men valde att slopa konceptet gubbe-i-ganska-ful-läderappen-dräkt och istället köra på ung-kvinna-i-så-gott-som-obefintlig-dräkt.

Inspirerande och häftigt!

Filmen kretsar kring de mystiska mord som utförts på luchadorer runt om i världen. De har flutit iland på stränder lite överallt, och utöver sin yrkesroll som professionella fribrottare har de även det gemensamt att någon eller något har sugit ut en massa vital hjärnsubstans från deras kranier. 

Wrestling! Bikinis! Monster! Galna vetenskapsmän! Och mer!

Polisen står handfallen och en hemlig agent i en mycket snygg läderlappsmask kallas in för att kolla på fallet. Även hon är en luchador och anses därmed extra lämplig för att obemärkt kunna smita in i stadens wrestlinggym för att snoka reda på vad det egentligen är som försiggår.

Bara ännu en dag på jobbet.

Ganska snart får hon upp ett spår som leder till en stor båt som råkat befinna sig på alla de platser där de hemska wrestlarmorden hittills har ägt rum. Det visar sig att båten tillhör en galen vetenskapsman som behöver de fysiskt och psykiskt överlägsna brottarnas übermensch-hjärnsafter för att skapa den perfekta hybriden mellan människa och fisk för att... MUWAHAHAHAHA! *insert 3 minuter långt maniacal laughter här.*

Med nöd och näppe undkommer la Mujer Murcielago sitt snokande på båten efter en våldsam konfrontation med den megalomaniska galningen till doktor, hans hejdukar och den ständigt närvarande side-kicken Igor - här med komplett avsaknad av dvärgväxt såväl som puckelrygg och liknande stereotypiserade Igor-attribut.

Two-Face! :D (lägg även märke till the Rocketeer i bakgrunden.

Under kampen mot professorn tvingades vår trängda hjältinna försvara sig med hjälp av en välriktad flaska frätande syra mot Professor Fisks ansikte, och denne påminner nu passande nog lite grann om Batman-skurken Two-Face. Denna parallell är dock till föga tröst för doktorn, som nu törstar efter hämnd på kvinnan som förstörde hans ansikte och som är den enda som kan stoppa honom från att skapa en arme av mänskliga fiskar och ta över haven!

Ett kvinnoöde 1.

Hejdukar skickas ut för att tillfångata Mujer Murcielago och efter en hel del om och men så lyckas de till sist kidnappa hennes manliga poliskollegor istället. Mujer Murcielago kommer till deras undsättning men försätts snart själv i ett hjälplöst tillstånd då skurkarna spänner fast henne på en operationsbrits.

Mer kvinnoöden.

I nödens sista flämtande sekund lyckas Mujer Murcielago dock vända professorns eget fiskmonster emot honom, och efter att de båda poliserna och den hemliga wrestlingagenten flytt det flytande laboratoriet så sprängs båten med skurkar, monster och allt och världen är räddad.

Hemma i trygghet förklarar  Mujer Murcielago för sina kompisar hur hon lyckades hjälpa dem att fly, då hon plötsligt stelnar till. Hennes gälla skrik av skräck är det enda som bryter den dödliga tystnaden. Just som du trodde att faran var över! 

...EN MUS!!

Filmen avslutas med de bevingade orden "Ja, se kvinnor! Höhö!"

SLUT! :D

All in a day's work.

Jag fann filmen underhållande. Det är jättekul att wrestlare i den här typen av mexikanska mästerverk är synonymt med superhjältar, minus övermänskliga krafter, trots att de till vardags jobbar med att brottas inför publik. I ärlighetens namn, när räddades världen senast i en wrestlingring, egentligen?

Här kommer ett gäng mer eller mindre djupa observationer ifrån filmen:

-Ett tag verkade det som att  Mujer Murcielago skulle klara av det omöjliga och, som kvinna, ta sig igenom hela filmen på egen hand utan att bli kidnappad och behöva räddas av sina kollegor. Hon besegrade och överlistade hejdukar vid ett flertal tillfällen där det till en början såg väldigt mörkt och unket ut. Tillslut hann dock patriarkatet ikapp henne. Vi kan inte ha en film med ett Creature From the Black Lagoon-inspirerat monster utan att monstret bär iväg med en avsvimmad kvinna, och den här gången föll det sig väl naturligt att lotten skulle falla på filmens protagonist. Som tur var fanns det en handlingskraftig man som kunde kasta sig efter monstret och styra upp situationen tillräckligt länge för att monstret skulle tröttna på honom och simma hem. Det är även ett erkänt faktum att filmer där galna vetenskapsmän och lättklädda kvinnor samexisterar är svåra att få ihop utan att den lättklädda kvinnan spänns fast på en brits. Så även om det var Mujer Murcielagos rådiga handlande och list som fick monstret att attackera professorn så känns det ju lite typiskt och bekant att hon i filmens sista kritiska skede ligger fastspännd och hjälplös bara för att med nöd och näppe räddas av en lycklig slump och ett fjälligt monster i en osannolik och otroligt påpasslig kombination.

-Den första och enda luchadoren som utgjorde ett starkt nog specimen för att kunna ge liv åt professorns oheliga skapelse gick under namnet El Sueco, svensken.

-När Mujer Murcielago brottas i ringen har hon en jätteosmickrande, grå pyjamas. När Mujer Murcielago springer runt och räddar världen från galna vetenskapsmän och annat slödder har hon världens minsta bikini och en cape.

-Det här är den andra filmen om kvinnliga wrestlare som räddar världen som jag ser på lika många veckor (den första filmen var Las Luchadoras Contra La Momia Azteca) och i båda filmerna bär hjältinnorna fula helkroppsdräkter som inte alls ser ut som några typiska brottardräkter när de wrestlas. I Las Luchadoras så har ingen av kvinnorna mask och Mujer Murcielago tar vid flera tillfällen av sig masken under filmens gång, något som vi inte ser hos manliga motsvarigheter som el Santo, Blue Demon och Mil Mascaras med fler. I fallen med de manliga luchafilmerna så rör det sig dessutom allt som oftast om riktiga luchadorer som porträtterar sig själva på film parallellt med en karriär i ringen även i verkligheten, medan luchafilmerna om kvinnor låter tvålfagra skådespelerskor spela modellsmala små brottare. Det finns kvinnliga luchadorer, släng i dem i en film istället.

-En film med ett monster blir genast lite mer intressant än en film utan. En film med ett monster och en maskerad wrestlare är helt briljant.

-Den sista slutklämmen med den fruktansvärt otäcka musen (nej) och en hysterisk Mujer Murcielago som skrikande klamrar sig fast vi sina skrockande manliga vänner drog ner filmen ordentligt och kändes väldigt onödig. Det hade heller aldrig hintats om att hon skulle ha några direkta fobier för möss eller någonting annat heller, för den delen, så hela gaget kom från ingenstans och skulle därmed lika gärna kunnat klippas in med lika stor brist på elegans i vilken film som helst med en kvinnlig hjälte. Dåligt.

-Paralleller till Batman: Mujer Murcielago beskrevs i filmen som en förmögen kvinna som var bäst på i princip allting och hennes nemesis i filmen råkade förvandlas till en oavsiktlig Two-Face. Vid ett ytterst fåtal tillfällen använde hon sig av gadgets (som förvisso påminde mer om James Bonds grejer än om Batmans). Hennes dräkter, både i och utanför ringen var uppenbart hämtade ifrån Batman.


-Robin

11 september 2014

Grejer från bibblan #2

E: Hej, och välkomna till ett fullständigt osammanhängande samtal om Conan: Queen of the Black Coast. Det är en lagom tjock seriebok som vi hittade på bibblan och lånade utan någon speciell anledning.


R: När man hör namnet "Conan" brukar man ju vanligtvis tänka på Conan the Barbarian...

E: Eller Conan O'Brien! Oavsett är det någon med kul frisyr.

R: ...och inte Conan, Queen of the Black Coast.

E: Öhöhöhö... höhö. Vi plockade upp den för att Robin är ett gammalt Conan-fan och för att vi tyckte den var ganska snyggt tecknad och lite annorlunda, och det visade sig att första halvan var ritad av Becky Cloonan, EN TJEJ GASP GASP GASP. Hennes stil är lite mer indie än den klassiska amerikanska serietidningsstilen, eller alltså, inte som svensk indie, men som... sådant som jag gillar. Flight. Faith Erin Hicks. Sådant.

R: Conan ser lite grann ut som att han är tecknad av en tjej som är en manganörd...


E: ...eller i alla fall en tjej som tycker att Conan är snygg! För han är snygg i varje ruta, och hans fula hår som han jämt har ser inte lika fult ut här. Alltså, det går ju inte att jämföra med filmversionen där han ser hur dum ut som helst.*

R: Här är han i alla fall en pretty boy, och allt är jättefint tuschat och färglagt och så.


E: Den andra halvan av boken är inte lika snygg.** Den är ju inte ful så att man kräks, men när man vant sig vid den första stilen blir man lite snopen.

R: Ja, det är en let-down.

E: Å andra sidan, hade boken enbart varit tecknad på det andra sättet så hade vi ju kanske aldrig ens läst den. De lurade in oss! Det påminner mig om när jag var liten och läste hästtidningar. I Penny fanns det en serie som hette Wendy som var min favorit, och den hade typ två olika tecknare: en som ritade jättefint och en som ritade jättefult. I den snygga såg Wendy ut som en perfekt Barbie. Det var alltid lite oroligt inför varje nummer som kom - kommer det att vara den fula stilen den här gången?


R: Och det var väl alltid den duktiga tecknaren som gjorde omslagen, eller? Lite som i The Walking Dead när de bytte tecknare. Det är fortfarande den bra tecknaren som gör omslagen, och så öppnar man tidningen och blir helt besviken.

E: Mm. Vad handlar den här boken om då?

R: Den handlar om Conan barbaren som håller på och smiter från staden Messantias poliskår. Han blir misstänkt för att vara en mördare men...

E: Alltså, jag vet ju ingenting om Conan, men han måste väl ha varit en mördare redan från början? Bara inte i just den här staden... Han är ju "barbaren", liksom?

R: Det här utspelar sig när han är ung, så jag vet inte riktigt hur gammal han ska vara. Det är liksom "Åh, hans första kärlek, och hans första första första..." så jag vet inte.

E: Men som sagt, för mig är det här bara En Berättelse Om En Som Heter Conan, för jag har så pass dålig koll.

R: Den här serien är förmodligen rätt trogen Conan, Robert E Howard-style, men Schwarzeneggers Conan var mitt första intryck av Conan så... Han är typ en vilde som inte pratar så mycket. Inte en särskilt djup karaktär, men bra på det sättet som han är. Men i den här så snackar han styltigt och känns mycket mer intetsägande. Det känns som att Conan i filmen har mer personlighet än vad den här skittråkiga Conan har. Det blir lite James Bond över honom: "Hej, jag är bra på allting. Och så är jag trevlig och snygg. Men också cool." Det finns ingenting som utmärker honom.

E: Nu tog du i. Skittråkig?

R: Jamen... Jag blev lite besviken när jag läste originalberättelserna om Conan också.

E: Okej, men du tycker han pratar styltigt i den här serien. Är den här seriens manus taget direkt från Robert E Howard eller skrivet i styltig gammaldags stil av författaren till just den här serien?

R: Nja, det är nog den här författaren, men ändå troget Robert E Howard.

E: Okej, men då är det ju så Conan ska vara, egentligen?

R: Ja, exakt! Och det gör mig lite "meh". Jag tycker inte att Conan ska vara så. Men visst, det är väl lite som de som sa "Buhu, Bram Stoker har stulit Dracula från Twilight! Och han gjorde det helt fel! Alla vet att vampyrer glittrar." Så jag inser att jag inte har något case, men jag tycker så i alla fall.

E: Okej...

R: Ja, den här serien bygger i alla fall på en originalberättelse, men jag tror de har tagit sig en del kreativa friheter istället för att bara rehasha samma gamla grej. Jag har läst andra tolkningar av samma berättelse förut, i serieform dessutom.

E: Va, exakt den här berättelsen?

R: Ja, grundstommen i alla fall. Han träffar den svarta kustens piratdrottning Bêlit...


E: Alltså, du verkar ha jättebra koll på det här, jag känner mig lite clueless. Jag vet inte ens riktigt vad jag gör i det här samtalet. Jag trodde vi skulle prata om den här serien och inte om den fullständiga Conan-myten...

R: Jo jo, det ska vi. Och jag har inte så bra koll egentligen, men jag känner igen karaktärerna. Men vad tyckte du om Conan?

E: Ja du, han gjorde inget jättestort intryck. Mest är jag impad av att han var väldigt duktig på att slåss. Men ska man få heta Barbaren i efternamn så krävs det ju att man har lite fighting prowess. Nej men... han var stilig, och som sagt så fightades han bra, men det var mycket svårt att sympatisera med en karaktär som dödar hejvilt. Jag förstår att det är en del av hans karaktär att han ska vara sådan, men jag tycker ändå det är svårt att se en figur som dödar ALLA MÄNNISKOR som en hjälte.

R: En som dessutom är dryg och pratar styltigt.

E: Men det känns ju ändå som att det viktigaste i den här boken är deras relatiooooon. Jag kan ju spoila lite eftersom ingen ändå kommer läsa detta: Tyckte inte du också att det hela tiden gick mot att Bêlit skulle svika honom på slutet? Och så gjorde hon inte det! De bara pussades. Slut. Fast sedan stod det ändå "Detta var hans första kärlek", underförstått att de ändå gjorde slut någon gång. Som när man tittar på en dokumentär om något cancersjukt barn eller något, så slutar det ofta fint och hoppfullt. Och sedan så fort dokumentären är slut så kommer det en svart ruta där det står att barnet dog två veckor efter inspelningen. Och man bara... okej? Sad trombone. Så det verkade sluta lyckligt - de fick varandra! Och sedan informationen direkt efteråt: "Äsch, hon var ändå bara hans första kärlek".

R: Under hela seriens gång var det ju en massa visioner om att det skulle gå dåligt, det var någon schaman och så.

E: Och någon ond apa eller något. Och Bêlit var ju genomond också, så det var ju inte så konstigt. Men man trodde kanske det skulle leda någonstans.

R: Sedan måste jag också säga att trots att Becky Cloonan tecknar bra, så tyckte jag de första bilderna av Bêlit var konstiga. Hon såg helt efterbliven ut.




E: Ja, att hon sträcker ut sin tunga hela tiden. Det ska väl vara sexigt eller något. Stäng flabben! Jag vet, gör din bästa imitation, så lägger vi upp den sedan.

R: Okej.

Sexigt.

E: Men de första bilderna på Bêlit av den andre tecknaren var ju helt fruktansvärda. Hemska. Det blev bättre sedan, men just de första...? Det är så skumt, för det är ju på de första bilderna man presenterar sig, "Hej, så här ritar jag!", så det borde ju vara viktigt att det blir rätt.

R: Mm.

E: Men jag måste säga att när vi kom till scenen där de väl hade sex så var det faktiskt riktigt hett, det var jätteskickligt tecknat. Trots att det bara var ett uppslag så var det rätt intensivt ändå. Kolla den här bilden:


Hon är sådär "Uhh, uhh, du tränger in i mig". Medan han är ju en man så han är mer "GRR GRR JAG HAR SEX PÅ DIG". Ja... ähum. Men jag menar bara att det var väldigt snyggt ritat. Like we were right there with them! Bilden direkt efteråt var ganska fånig dock, Conan ser ut lite som att han tänker: "Jahopp, vad gör vi nu då?".


R: "Har vi några kakor hemma?"


E: "Vanligtvis brukar hjältinnan få en kyss." "En kyss? Det är tjejlarv!" säger Conan. Och så går han ut och sätter sig och snackar lite manligt med en annan man.

R: Ja. Men det var deras relation i alla fall: han trodde att han skulle bli sviken, vi trodde att han skulle bli sviken, men sedan visade det sig att she came through for him...

E: Ja... Alltså, vad hände där egentligen? Hon jagades genom en gränd men var ändå segerviss och skrek att hon var Bêlit och att hon skulle döda alla, men sedan slutade hon likväl som deras fånge. Missade jag ett uppslag?

R: Men var hon fångad på slutet?

E: Ja, det var hon.

R: Det är ju den klassiska tropen om att tjejen måste bli räddad.

E: Ja, det var precis det jag tänkte. Måste det vara så här? MÅSTE DET? Att hon varit så badass fram till dess, men ändå måste räddas på slutet. Det är så otroligt tröttsamt.

R: Ja, och dessutom har hon en hel stab av badass pirater som backar upp henne i alla väder, så varför slutar det med att Conan gör all skillnad? Varför kan Messantias soldater ta ner trettio stycken stora pirater, när de inte klarar av en ensam snubbe?

E: Och vad sägs om detta? Conan är tillfångatagen - helt sönderslagen, helt fördärvad av dödsångest - men så dyker tjejen upp och vill ligga, för de har ju åtta minuter på sig innan vakterna kommer. Och då är det klart att han går med på det, fast han ser helt gråtfärdig ut när han hör förslaget. "Hej, jag vill bonka lite!" Jomen, det är han ju självklart på humör för - han är ju en kille! Öööööhh.


R: Och piraterna måste slå honom en massa, för att det ska verka trovärdigt när de lämnar över honom till Messantias-polisen som en del av en större plan. Och han är på gränsen till att hängas och jätteorolig för att tjejen inte ska dyka upp, och när hon väl dyker upp så tvingas han ändå slåss för sitt liv och hon räknar kallt med att han ska slåss så bra att han köper dem en massa tid. Allt detta, och han går ändå med på sex?

E: Fast han ser i alla fall rätt ledsen ut under tiden.

R: Och bara den grejen, att han har så himla mycket ångest hela tiden. "Han var så ung, han hade aldrig varit så angstig förut..." Det är inte den Conan jag känner.

E: Fast jag vet inte hur han ska vara, så jag tyckte det var överraskande på ett positivt sätt, att han hade sådana tankar. Lite djupare än jag föreställer mig.

R: Men det här då: i de här framtidsvisionerna han har så ser en av bilderna ut att utspela sig på typ 40-talet. Vad är grejen med det? Och jag störde mig på att han hade byxor, byxor som kändes som byxbyxor.


E: Jag fattade inte riktigt grejen med visionerna. Kan du förklara?

R: Um. Alltså, den första Conan-berättelsen någonsin utspelar sig när Conan är gammal och är kung. Hela Conan-grejen är lite sådär att... "He was a reaver, he was a thief, he was a barbarian, he was a pirate, he was a murderer, he was a king..." Så det här är alltså saker som kommer att hända - du kommer att få reda på vad det här handlar om, om du läser 300 nummer av...

E: Okej, men vad är det här? Något monster av något slag?


R: Den är ju nästan lite söt.

E: Mja, kanske inte så att man vill ha den som husdjur direkt. Men hur ska man tolka den? Jag tänkte att den symboliserade döden, svek, något hemskt... men jag vet inte? Serien slutade ju ändå "lyckligt". Den kan ju betyda något helt annat.

R: Den kan ju komma från något framtida äventyr.

E: Litterär analys för idioter.

R: Det står i alla fall att den här boken är del 1-6 av Dark Horse Comics' Monthly Conan the Barbarian Series, så då måste de här vara de absolut första serierna med Conan som kommit ut nu, dvs detta är deras jumping off point.

E: Okej.

R: Jag måste bara säga något om det här: I början så hoppar Conan på ett skepp med några handelsmän. "Åh nej, där kommer en snubbe som jagas av polisen - fort, lägg ut så att den där snubben inte kommer på vårt skepp! Attans, han kom på skeppet, och nu hotar han oss med ett svärd! Vi har inget val, vi måste köra iväg med honom. Fast nu kommer polisen, och nu skjuter de på oss också! Nu hatar polisen oss! Nu kan vi aldrig mer återvända till vårt hem!"

E: Haha! Ja, och sedan vill Conan slåss mot pirater, och så blir alla handelsmännen dödade, och så ska Conan hämnas dem... De hade ju inte ens behövt hamna i den soppan!

R: Nä, Conan sabbar allting!

E: Ja, och det var ytterligare en anledning till att jag tyckte det var svårt att köpa honom som seriens hjälte. Det är väl inte så hjältemodigt att vara barbar, kan man tänka sig.

R: Nä, och det är så värdelöst skrivet också. "De gillade Conan, för han berättade skojiga historier om hur han mördat folk." Okej? Att han tvingat dem från deras hem och att alla dör inom loppet av ett par veckor... äsch.

E: *fnizz*

R: Ja ja. Han blir i alla fall väldigt kär i den här tjejen som har dödat så många människor och är så ruthless och blodtörstig. Och de passar ju väldigt bra ihop. Men det är så svårt att köpa honom som en karaktär för jag förstår inte hans motivering bakom någonting alls.

E: Nä. Men jag måste säga detta: jag kan inte uppmuntra det här med ett par som åker runt och dödar och plundrar en massa, men jag kan uppmuntra det här med ett par som åker runt och har kul tillsammans. Jag tycker det är bra, för det är för lite av det i film, tv, serier etc. Det är så ofta killen som vill dra iväg och hitta på något kul medan tjejen är den tråkiga bromsklossen som bara "Måste du gå ut, kan du inte vara hemma istället?". Här åker de i alla fall ut tillsammans och dödar en massa människor och har kul TILLSAMMANS. Så de verkar ju ha det bra ihop. Synd bara att de är psykopater båda två. Och jag tycker faktiskt att det är välgjort på slutet - det är ju synd om honom när han tror han ska dö - men samtidigt har han ju dödat så ofantligt många människor...

R: Ja, och han har orsakat allting dåligt, t ex för handelsmännen. Han får lite dåligt samvete för att de inte längre kan återvända till sina gamla hemtrakter, så då bestämmer han sig för att döda piraterna och ta över deras skatt och låta handelsmännen tryggt bedriva handel i deras vatten istället... men han genomför ju aldrig det. Han misslyckas med att skydda dem som han lovat att skydda, och inte dödar han piratdrottningen heller.

E: Nej, istället blir han hennes löverboi och blir behandlad som en kung. Låter som en passande belöning.

R: Mm, och det var ingen återknytning till det heller. Vad tycker vi om det här då, att den svarta piratbesättningen ser ut som demoner? Visst att de ska vara skurkar här, och de ser mindre ut som demoner när Conan väl lär känna dem senare, men det ger en lite skum eftersmak. De är alla arga på Conan för att han dödat hälften av dem, men när Bêlit godkänner honom och vill ha honom till pojkvän så blir alla myspysiga vänner med honom istället. "Du slåss bra!"



E: Ja, de är buddy-buddies nu fastän han dödat alla deras kompisar.

R: Och han dödade typ 30 stycken - hur många pirater är det egentligen? Och varför är de så jäkla okej med Conan, hade de inga band alls till sina vänner? Var de bara kollegor?


E: Nej, absolut, det är jätteskumt. Men det berodde väl på att de såg Bêlit som något slags gudinna. Säger hon att Conan är okej, så är han tydligen okej. Som att deras lojalitet mot henne är så mycket starkare än den mot vännerna. Jag vet inte, det är så svårt att känna med och sätta sig in i den typen av resonemang eftersom det är så avlägset att man själv någonsin skulle tänka så. Nåväl. Jag hatar verkligen när Bêlit säger "Make me your queen" till Conan. Ugh! Det är liksom "Hej, jag är superbadass, jag är en gudinna, alla respekterar mig... men duuuu står över mig för du är en häftig kille så du får vara kungen nu, snälla göööör mig till din drottning, någon som står lite under dig. Det är dessutom någonting jag inte kan fixa själv." Som om inte gudinna är supermycket fräckare än drottning.

R: Det finns skeevy saker, och så tänker man att Conan ju skrevs på 30-talet... men det är ju inte 30-tal nu, så hur kommer de undan med en massa saker? Borde inte typ Afroamerikanernas Riksförbund säga ifrån?

E: Det kanske de har gjort? Och ja, det är ju lite sådär att en stor grupp svarta män styrs av den vita kungen och den extreeeeeeemt vita drottningen, som är liksom... det vitaste som finns. 

R: Och man kan tycka att, visst, de svarta ser ut som demoner här för att de är antagonister i den här scenen, men Conan slåss även mot vita och de ser inte lika avhumaniserade ut. De ser ut som människor, som individer. Kanske är det tänkt att det är första gången Conan ser svarta människor, och det är därför de ser ut så...?

E: Fast då är vi ju inne på bortförklarings-territorium.

R: Jo.

E: Hur som helst, serien var lite märklig och som jag sagt ca tolv gånger nu så var det svårt att sympatisera med "hjältarna". Men jag måste säga att det var snyggt tecknat, särskilt i fightingscenerna, och särskilt på slutet när han slogs för sitt liv när han skulle hängas. Teckningarna påminde mig lite om Blade of the Immortal. Det här ösiga tecknandet - swish, swosh! - där det bara flyger blod och huvuden och svärdsklingor viner genom luften. Det är ju hemskt, men rent estetiskt är det snyggt.

R: Det var lätt att se vad båda tecknarna hade för förebilder, anime och manga och så. I den första delen ser det ut så som skickliga mangatjejer typ Diana tecknar, och i den andra delen...

E: ...så ser Conan ut som om en kille ritat honom, vilket också stämmer.


R: Man kan se att de båda har inspirerats av japanska grejer fast de har läst olika titlar. Jag tycker att vissa rutor fullkomligen skriker SÅ HÄR SPRINGER MAN I ANIME. Och när han kastar sitt svärd, det kändes väldigt anime.

E: Ja, och så här kan udda mangafigurer se ut, de som inte riktigt följer mallen:


R: Och här är en bild på Bêlit där hon har döda ögon och springer med armarna rakt ut, som i en anime, med ett ansiktsuttryck som en fisk:


E: Jaha, vi har redan pratat alldeles för länge, så... sammanfattningsvis: Svårt att sympatisera med karaktärerna, men visuellt och spänningsmässigt helt okej. Så serien får väl kanske... tre apor??

R: Jag blev inte engagerad på något plan men ville ändå läsa vidare.

E: Haha, ja, exakt.

R: Jag skulle helt klart vilja se mer av Becky Cloonans grejer, i alla fall.

E: Med tanke på hur otroligt ointresserad jag är av Conan så tycker jag ändå att jag hade en... okej... läsupplevelse. Men jag tyckte nog att tjejens rumpa var i bild lite för ofta.

R: It's a full moon tonight.


-Emelie & Robin
___________________________

* Jag kollade upp det här efteråt och det visade sig att jag mindes fel - Conans hår är inte så fruktansvärt fult i filmen, tydligen. Jag måste ha tänkt på Thulsa Doom. My bad.



** Tecknad av James Harren