22 april 2014

Drömlandskap

Jag stod härom dagen och funderade på när jag senast blivit riktigt, riktigt imponerad.

När jag var yngre och saknade referensramar var det ju lätt att bli helt blown away av olika saker inom t ex musik eller film (från 6 till 13 års ålder var raden "Den bästa film jag sett" i Mina vänner-boken utan undantag reserverad för årets aktuella Disneyfilm som ju alltid sopade banan med sin föregångare), men med åren så finner jag det svårare och svårare att bli sådär fullständigt bländad som man kunde bli som liten. Inga nyheter här, så är det säkert för de flesta, men ändå.

Med ökande kunskaper om dramaturgi och bildberättande blir det lättare att se mönster och identifiera planteringar, exposition och andra författarknep, och även om filmer fortfarande kan vara bra blir det med tiden svårare att låtsas som att man inte ser igenom dem. I takt med att man mer eller mindre medvetet lär sig analysera olika konstformer känner man sig förvisso smartare, men nog tusan förtar det lite av glädjen och förmågan att låta sig svepas med av verken ifråga.

Dessutom blir man kräsnare med åldern; ju mer musik man hör, desto mer har man att jämföra med, och man inser att de låtar som gjorde en helt förtrollad förr bara följer en välbeprövad D-A-Bm-G-ordning likt tusentals andra poplåtar. Man har hört det förr, man har sett det förr, och inget är någonsin riktigt bra nog - det är alltid något som fattas. Den här tecknade serien är snygg, men själlös. Den här serien har en otroligt stark historia, men gud så fult tecknad den är. För att inte ens tala om genusglasögonen! Har man väl fått dem på sig så blir man aldrig av med dem igen, och med det blir det genast färre och färre kulturyttringar som man kan stötta till hundra procent.

Så jag frågade mig själv: När blev du senast så fullständigt imponerad av någonting att du nästan flög in i väggen bakom dig av tryckvågen, och vacklade därifrån med håret på ända när du tittat klart på verket ifråga? Svaret blev det här:




(Bilderna är tagna från det här galleriet, klicka för att se hela serien)

De här fotona är tagna av den koreanska konstnären Jee Young Lee och de har valsat runt ett tag på Facebook, bl a via Boredpanda.com, så kanske har du redan sett dem. Vi översköljs ju dagligen av roliga giffar, mer eller mindre meningsfulla Upworthy-länkar och folks fotografier och teckningar, så först kollade jag bara slött och blasé på den här länken och stängde sedan ner den, och så var det inte mycket mer med det. Men jag kom på mig själv med att hela tiden återvända till bilderna i tankarna och till slut var jag tvungen att gå tillbaka och glo dumt (samt spara ner varenda bild, såklart) med tungan hängande utanför munnen. Vilka fantastiska bilder! Helt otroliga.

Så här står det om fotona på Boredpanda:
Young Korean artist Jee Young Lee recently presented her beautiful, surrealistic and Photoshop-free photography exhibition named “Stage of Mind”. The magic happens in the artist’s small 3,6 x 4,1 x 2,4-meter studio in Seoul. The artist builds these highly dramatic, psychedelic and visually intense scenes herself, ensuring that every teeny tiny detail is hauntingly perfect and leaves the viewer in awe.
och man kan bara lägga sig platt och säga att hon verkligen lyckats. Vilken otroligt begåvad och kreativ människa! Varenda bild i hennes samling golvar mig totalt. Jag kan inte säga att jag förstår allting, men det gör ingenting alls. Avundsjukt stirrar jag på hennes konst och undrar vad jag skulle göra om jag vore ens en tiondel så kreativ som hon.

Jag har ett lite kluvet förhållande till "konst" som i att gå på gallerier och titta på tavlor och skulpturer. Det är mycket av det jag inte förstår, och när det gäller vissa verk beror det på att jag helt enkelt är för dum och har för svårt för abstrakt tänkande. De verken kunde vara imponerande, men istället får de mig bara att känna mig alienerad. Andra verk gör mig enbart irriterad, som i det klassiska exemplet där någon kluddar något hafsigt klägg på en målarduk och sedan säljer det för tusen miljoner kronor. Jag antar att det helt enkelt inte riktigt är min grej. Jee Young Lees konst lyckades dock pejla in exakt det där lilla som jag gillar och träffade mig rakt i solar plexus (jfr. klyschiga uttryck) och hade jag varit en snorrik mecenat hade jag gladeligen strösslat små prassliga, gröna papperslappar över alla hennes kommande projekt. Vilken stjärna!


-Emelie

19 april 2014

I'm crucified, crucified like my savior

Så här i korsfästartider tänkte jag det kunde passa bra att fästa (höhö) till det lite ordentligt med en massa slumpmässigt framgooglade bilder på temat korsfästelse! Allt i populärkulturens (eller, öhm... i alla fall serietidningskulturens) förlovade namn! Låten eder medryckas i denna kronprins av högtider med hjälp av dessa mycket påpassligt ihopsamlade illustrationer. 

Och njut!

Först ut är the Greenamic Duo...

...och deras korsfäste kompis...

...Blonde Hippie Jesus!

Conan höll även han på att sluta sina dagar som ett uppspikat kadaver...

...men en liten fågel kom för att viska i hans öra, varpå Conan slet skallen
av pippin och festade loss på rå gam länge nog för att återhämta sin styrka
och fly sina bojor i ett sant påskmirakel!  

Hal Jordan och hans kompis Oliver Queen delar inte bara samma färgsmak...

...utan även påskiga fritidsintressen!

Insert-something-something-random-sci-fi-cover-here.

Även mänsklighetens frälsare, Superman, håller hårt på traditioner.

Lite trött och sliten efter allt fästande!

Easter Surfer

Warlock lutar sig tillbaka efter en hård äggjakt.

Klassiskt påskomslag!

X-men verkar för övrigt ta det här med påsk blodigaste allvar...

Alla får vara med!

Och så ytterligare en sida X-men för att runda av fästligheterna!


Så med detta hoppas jag att alla trogna Cirkus Introvert-läsare har en fortsatt fröjdesam korsfästarhelg och att ni äter en massa kaninformad choklad!

-Robin

4 april 2014

När fan art går lite för långt

Gjorde en sökning efter den officella TGS-hoodien från NBC och fann att den kostade över 500 spänn (nej tack!) varpå jag fastnade i en sökningskedja enligt mönstret "Annan 30 Rock-merchandise" -> "Blandade T-shirtbutiker på nätet" -> "Sidor med mer eller mindre upphovsrättskränkande 30 Rock-produkter" -> "En sökning på 30 Rock  Etsy".

Och vad hittade jag där om inte dessa tosiga örhängen:


Tja, vad säger man? Inte ens jag, som skulle sälja min hypotetiska förstfödda för ett lättare hångel med karln ifråga, är så besatt att jag skulle kunna tänka mig att sätta dessa kokobäng-smycken i öronen. Någon måtta får det faktiskt vara!

(Men är någon intresserad så hittar ni försäljarens sida här.)

-Emelie

17 mars 2014

No monkeys for Esther

När jag för första gången skulle spela Dear Esther var jag helt och fullt inställd på att älska det. Det finns få saker jag gillar mer än lågmälda, mystiska utforskarspel i förstapersonsvy, och Dear Esther verkade vara en grundbult för hela genren. Premissen: Du går runt på en ö och ser dig omkring, medan en berättarröst ger dig ledtrådar och information i form av brev adresserade till en kvinna som heter Esther. Enkelt, men annorlunda och spännande, och spelet ser otroligt vackert ut.

Därför blev min besvikelse stor den gången, när det inte alls levde upp till de förväntningar jag hade. Ett par mindre charmiga aspekter av spelet tog över så till den grad att jag slutade spela efter ungefär en fjärdedel.

För det första tog det inte många minuter innan jag hade tappat bort mig i den historia som berättaren försökte förmedla. Breven börjar kryptiskt, och istället för att klarna blir de mer och mer förvirrande. Jag fick snabbt känslan av att det var meningen, att skaparna ansträngt sig till det yttersta för att göra det svårt att förstå och ge illusionen av ett djup som inte fanns där. Eller snarare, som kanske inte fanns där - de kryptiska formuleringarna gjorde det svårt att veta. Det kändes drygt, som pretentiöst dravel.

The mundane cliffs fugue into ambiguity.

Vad värre var, tyckte jag spelet var outhärdligt långsamt. Jag förstår förstås varför det är på det sättet. Poängen är inte att det ska gå långsamt, utan att det inte ska gå för snabbt. Man ska inte springa igenom det, för då missar man detaljerna. Jag är inte den som vanligtvis blir otålig av långsamt utforskande, men Dear Esther tog det för långt. Jag kände att spelet satt mig i bojor, att jag inte tilläts att göra saker i min egen takt. Jag gick genom sirap och det gjorde mig till slut åksjuk. Det var det, snarare än den obegripliga berättarrösten, som till slut fick mig att sluta spela.

Så när jag nu sent omsider bestämde mig för att ge det en andra chans, var jag helt och fullt inställd på att avsky det. Jag ville väl se om där fanns något för mig att hämta som jag missat, men mest ville jag gå till botten med bristerna och till slut - med spelet som helhet i åtanke - skriva av mig om besvikelsen.

Men då hände något. Jag sögs in och tappade bort tiden. Min första spelomgång i den nya vändan slutade med att jag förbryllat fick stänga av spelet då jag insett att jag spelat in på natten och jag redan borde gått och lagt mig. Jag kan inte minnas när det senast hände, och det gjorde det svårare att tycka illa om det. När jag sedan lade mig den kvällen var det inte berättarrösten eller åksjukan jag tänkte på, utan de sagolikt vackra droppstensgrottorna.

För Dear Esther är det vackraste spel jag spelat, möjligen undantaget Riven. Det är vackert nog att bokstavligen få mig att dra efter andan och bara stirra, gång på gång. Ingen dålig bedrift av ett spel som drivs av samma spelmotor som Half-Life 2. Där var ytterligare en sak som gjorde det svårt att tycka illa om det.

GAAAH
Men ögonblicket då spelet till slut vann över mig kom i det fjärde och sista kapitlet. Plötsligt kände jag att något klaffade och jag förstod hur jag skulle förhålla mig till alltsammans. Med det sagt vill jag understryka att jag inte förstått något av vad den underliga berättarrösten vill ha sagt. Jag menar det: Jag spelade klart spelet, och jag fattar inte alls. Dear Esther gör sitt allra yttersta för att säga något utan att bli förstått. Några människor nämns vid namn, en bilkrasch återkommer gång på gång, men jag vet inte ens om man ska tolka det bokstavligen eller om det är en metafor, som många andra saker uppenbarligen är.

Allt föll på plats när jag insåg vad det var för känsla som börjat gro i mig. Det här är en dröm. En dröm i spelform. En sådan där stark dröm som lever kvar i ens huvud efter att man har vaknat. En sådan där som helt uppenbart har något att säga, men budskapet går inte riktigt fram. Konkret, fast svävande på samma gång. Full av bilder som har något att betyda, men som man lätt kan missa. Vacker, vemodig och obehaglig nog att skrämma slag på en (jag ryser när jag tänker på det). Till och med den långsamma, tillbakahållna takten blir fullt naturlig i den kontexten, för hur många gånger har man inte gått genom sirap i en dröm?

Det var en bra insikt som inte kom av något logiskt tänkande eller av att jag läst analyser. Jag vet inte vad drömmen vill säga, men just så är det med drömmar, och det är inte heller så viktigt. Det jag tar med mig från Dear Esther är en mest häpnaden av att känslan av att stiga ner i det undermedvetna kunnats fångas på en datorskärm. Det finns något underbart i det, åksjuka och dravel be damned. Jag inser att det är en resa jag kommer vilja göra igen. Kanske kan jag då komma fram till vad för betyg jag bör ge det, eller om jag bör rekommendera det. Just nu har jag faktiskt ingen aning.

-Mattias

15 mars 2014

Lika som bär

Om Jean Baptiste Emanuel Zorg från Det femte elementet och Snape från Harry Potter fick ett kärleksbarn tillsammans...


 ...nog tusan skulle det växa upp och bli Bruce Willis i Looper?


-Emelie

9 mars 2014

Nostalgitripp: The Arrival

The Arrival är en science fiction-film från 1996 med ingen annan än Charlie Sheen i huvudrollen. Han spelar en nörd som är besatt av att hitta bevis för att det finns utomjordiskt liv, men när han börjar komma sanningen på spåren försöker folk röja honom ur vägen med mer eller mindre raffinerade metoder (och specialeffekter).


Varför tittade vi på den, Robin?

- För att det är ett starkt barndomsminne jag har. Det var någon helg då min mamma och syster inte var hemma, så pappa lät mig kolla på en otäck film på kvällen, och det blev The Arrival. Den var det värsta jag någonsin sett, den var så otäck! Och sedan den dagen har jag försökt hitta filmen igen, men inte kunnat komma på vad den hette. Jag har fruktlöst sökt efter ”Air Wolf” och liknande.

Det var i och för sig en logisk koppling, och dessutom finns det väl något som heter Air Wolf? Men det är inte det du var ute efter.

- Nej, jag tror det har med helikoptrar att göra. Men i den här filmen nämner de faktiskt en stjärna som heter något med ”wolf” så det var inte helt taget ur luften.

Jag brukar ju ofta vara rätt negativ till dina filmer, men du har tjatat om den här ett tag sedan vi hittade den, och eftersom det visade sig att det var Charlie Sheen som hade huvudrollen så kändes det ju lite ”Lol, en film med Charlie Sheen…”

- How bad can it be?

"C'mon, you're killing me, I'm dying here! Pick up the phone so we can confirm this!"

Haha! Precis. Jag vill absolut inte stödja Charlie Sheens karriär, men det kändes ändå lite ”Oj, det fanns faktiskt en tid då han hade huvudroller, då han var hot stuff!”. Dessutom var det en person på filmens IMBD-sida som var helt lyrisk och hävdade att det här var den absolut bästa scifi-filmen 1996. Liksom, tsss, andra människor (losers) gick och såg Independence Day… men nej, det här var den bästa, en underskattad pärla! Mm, då måste man ju se den.

- ”Mer intelligent… mer realistisk… mer av verklighetens ufo-freaks som håller på med sådant här och blir hasslade av men in black.” Nåväl, det jag tyckte var skitotäckt var att precis alla är utomjordingar…

Spoiler alert…

- …och att man inte kan vara säker någonstans.

Särskilt inte nere i alien-grottan.

Nej, kan man ens lita på någon? Om ens flickvän hör av sig på passande tillfällen och undrar hur man mår, är det för att hon bryr sig på riktigt, eller är hon en alien egentligen? Det är en svår fråga. Jag satt hur som helst på helspänn hela filmen igenom och tänkte ”Oj, det här kommer bli läskigt” för du hade haussat upp den så, men det var inte läskigt alls.

- Det var ju otäckt när jag var liten. Det var den första otäcka filmen jag såg.

Jo, jag förstår, för det fanns en del sådana här klassiska, på något vis lite 80-talsaktiga otäcka moment, t ex som när Indiana Jones ramlar ner bland ormarna, eller som i Roger Rabbit när skurkens ögon poppar ut… Sådant som gjorde en skiträdd. Men som vuxen blir det lite ”…okej?”. Men ja, vad var det framför allt som skrämde dig som liten?

- Först och främst att rymdvarelserna finns överallt ibland oss och håller koll på oss, de kan ta över oss. En annan sak var den utomjordiska fysiken; benen är ledade åt fel håll så de böjer sig bakåt och får mer strutslik…

The stuff nightmares are made of.

Mm, så de kan hoppa jättehögt och försvinna iväg.

- Och det var läskigt då, men nu såg det bara dumt ut.

Den absolut sista scenen var så bra. En alien böjer sina ben bakåt, knak, knak, och springer sedan iväg. Då filmar de när den börjar springa, men efter ett tag bedömer de att den är så långt borta i bild att de inte orkar göra specialeffekten längre, så då springer han vidare som vanligt. Jag tror inte det var meningen att vi skulle se det.

- Nä.

En annan given sak som skulle ha skrämt även mig som barn var ju skorpionscenen. Sådant är ju hemskt.

- Det kändes som att den höll på hur länge som helst.


Ja, det gjorde den. Skurkarna vill göra sig av med den kvinnliga forskaren av någon anledning, så den bästa metoden är givetvis att lämna ett gäng giftiga skorpioner på takfläkten i hennes hotellrum, haha. Och fläkten snurrar och en efter en ramlar de alltså ner i sängen, överallt, t o m i badrummet! Hon tar av sig glasögonen, så hon ser inte att det ligger en skorpion på handduken. Som tur är har hon redan använt den. Puh!

- De måste få döden att se ut som en olycka. T ex försöker de döda vår hjälte genom att släppa ett badkar över honom.

Ja! Det var precis som i den gamla Gevalia-reklamen som gett mig ångest genom hela mitt liv.

- Jag tyckte det var stämningsfullt när vattnet rann. Han pratade i telefon med sin tjej så han var inte uppmärksam på att det rann en massa vatten längs med väggen, och så visade det sig att golvet ovanför var trasigt så ett badkar brakade rakt ner över honom!

Då kastade han sig iväg så man nästan såg hans rumpa.

- Jag tror man gjorde det.

Eller?

Vad är grejen med det?

- Jag vet inte. Vi ser bara filmer med mansrumpor. Det är något slags regel. Alla filmer vi sett sedan vi träffades har innehållit mansrumpor.

Till och med Vägen till El Dorado.

- Sedan kom det lite billigt 90-tals-höhöhöhö-skoj då badkaret faller vidare till våningen under och vi ser en tjej som sitter naken på handfatet och skriker och försöker skyla sig. Uncalled for.

Åh, det här är en sådan där film som borde slutat med att alla skrattar!

- Ja.

Förresten så hade någon annan på IMDB skrivit typ ”This movie is so ’90s it hurts”, och det var verkligen sant. Alla tjejerna hade kortklippt hår och scarves runt halsen, Charlie hade fula brillor och fult goatee, och allting såg bara sååå 90-tal ut. Han hade t o m en cool sidekick som var en liten svart kille med kepsen på sniskan. Det enda som fattades var att killen rappade… fast han åkte skateboard, i alla fall.

- Nej, inlines.

Ja, fast det är ju också 90-tal. Fast det var faktiskt det enda tillfället då jag blev rädd i filmen, när sidekicken dök upp. För han skrämde Charlie Sheen, och mig.


Läskigt.

- Det var konstigt att Charlie Sheen var så överviktig.

Han var ju nörd.

- Han gör ett par grejer som är lite osannolika, typ välter omkull ett skrivbord utan att någon hör honom, och stökar till jättejättesnabbt på helt orimligt kort tid för att kunna fly, och samma sak när han ska in på utomjordingarnas högkvarter. Då gömmer han sig i bakluckan på en bil utan att föraren ser honom.

Haha, ja, han har sådana ninjaskillz fastän han är överviktig, Charlie Sheen.

- Och nörd.

Precis.

- En annan sak som var otäck var ju att de var i Mexiko när det var Day of the Dead, så det var en massa dödskallar överallt. Och ytterligare en sak… När man får se utomjordingarnas sanna form och de har membran eller någonting på huvudet som ser ut som kaninöron som pulserar, och man kan se deras hjärnor under. Det tyckte jag var skitläskigt. Det har varit en av de saker som jag sökt på för att försöka hitta filmen i efterhand, ”flappy brain alien”…

Hahaha! Äktenskapskris när din fru upptäcker att du har sökt på flappy brain alien. ”I can’t flap to this!”

Läskigt x 2.

- Och hela den här grejen i början när han gnäller på sin flickvän: ”Jaså, du tycker att min dröm är dum, att det är dumt av mig att leta efter utomjordingar?” och man bara: ”JA, det är jättekorkat, get over your fucking self”. För det hade varit en annan sak om han en gång i tiden blivit bortförd av utomjordingar eller så, så att han visste att de fanns, men nu så bara lägger han all sin tid på att leta efter dem utan att ens veta att de finns, helt i god tro. Okej, vad fan är det som driver honom, det är ju jättekorkat. ”Tycker du det här är dumt? Tycker du jag slänger bort mitt liv? ”Ja, jo…” Det kändes som en sådan där situation då man ska heja på hjälten som har en dröm: ”Om jag bara kämpar, så ska jag klara det! Okej, jag sitter i rullstol nu, men om jag bara kämpar så ska jag mot alla odds bli världens bästa konståkare!” …men Charlie Sheen kunde lika gärna suttit och tänkt ”En dag så kommer min chokladmuffin flyga mig härifrån om jag bara väntar tillräckligt länge”.

Haha, du tycker min dröm är dum! Du litar aldrig på mig! Flämt, du är säkert en alien!

- Så, svårt att heja på hjälten.

Särskilt som han spelas av Charlie Sheen.

- Och har trust issues med sin flickvän.

Ja, först får han henne att säga varför hon älskar honom så mycket, men det är inte som att han säger något tillbaka, och senare när han ringer henne och har varit borta ganska länge så frågar han henne om lite onödiga grejer och sedan så säger hon ”Är det allt?” liksom, och han bara ”Vad vill du jag ska säga då?”. Hon blir besviken och säger ”Kanske att du saknar mig?” och han bara suckar tungt och svarar charmigt ”I shouldn’t have to say that”. Vad menar han med det?

- Det är så djupt.

Not pictured: hennes scarf som blåst iväg.

Men vad menar han?

- Han menar att det är så självklart.

Men det är det ju inte. Han beter sig ju helt konstigt så det är inte självklart för henne alls.

- Nä. Hela den här grejen med att de ska spela upp att han är paranoid känns väldigt så här… Sättet vi visar det på är inte genom att Charlie Sheen skådespelar övertygande, utan att vi säger det i var och varannan mening. Du är så paranoid! Det här är så paranoidt!

Paranoidt? Det måste jag googla.

- Det är i alla fall… not so very cool.

Paranoid.

Just det ja, en annan grej de gjorde som var lite dålig stil var att när hjälten tagit sig in på alien-basen och upptäckt att jävlar, alla mexikanare är aliens och allting är jätteotäckt och hemskt, så upptäcker de honom. Oh no! Han måste försöka fly! Hur ska han fly? Jo, då ställer han sig på deras lilla mojäng som de använder för att lägga ett människolager på sig så att de ska kunna gå runt som vanliga människor. Vad händer då honom? Han får ju också ett människolager på sig, och vad blir han då förvandlad till? Jo, mexikanare.

- Javisst ja!

o_O

Så han springer då runt en god stund i mexifejs, eller vad man ska kalla det. Det känns som att det inte kan vara pk. Kan det det?

- Nej.

Och det ser riktigt äckligt ut. Vi stirrar på honom och tänker ”Vad tusan, är det en annan skådespelare? Eller är det verkligen Charlie Sheen i mexifejs? Jo, det ÄR han.” Och så slänger han av sig huden efter en stund. Fy vad äckligt det var, blö. Det tyckte du säkert också var läskigt när du var liten.

- Ja, det gjorde jag säkert.

Nu tror jag vi har pratat färdigt snart, men det enda vi inte har pratat om är THE SCENE.

- Ja, den bästa scenen i filmen.

The scene to end all scenes, som gjorde det värt att se den trots allt. Jag skrattar bara jag tänker på det.

- Charlie Sheen tar sig hem från Mexiko för att konfrontera skurken, och skurken säger ”You don’t look so good…”

Men, du har ju inte sagt något om hur han ser ut. Charlie har upptäckt att en som han kände och litade på förr är en skurk, så då reser han hem från Mexiko för att konfrontera honom på forskarstället/labbet, och av någon jävla anledning så har han spökat ut sig… men jag förstod inte varför?

- Nej, men… han är så sliten så han har fått ta på sig…

”Han är så sliten”? Det han har på sig är en lång, svart rock, skäggstubb och ett par hysteriskt märkliga solglasögon, klotrunda med tjocka neongröna bågar…

- Hans ögonfel… alltså, han måste ha glasögon, men oftare än glasögon har han på sig solglasögon och man kan ju tänka sig att de har korrigerande slipningar, men nu har han tagit på sig ett par solglasögon som ser ut att komma från en marknad…

Från Buttericks.

- Höllviken, eller whatever. Bromöllas marknadsstånd.

Jag vet inte ens om de har marknad där.

- Skitsamma, I’m just painting a picture.

Mm, men det behövs inte för jag ska lägga in en screencap. Men varför? Alltså, ska det föreställa att han är sliten, eller har han klätt ut sig för att ingen där ska känna igen honom, för han är väl inte välkommen där? Är det en förklädnad?

- Nej, jag tror att han bara… att han tar tagit på sig… alltså, han ger en hint om det när han snackar om… det som du kommer ta upp om en stund…

Haha, ja, för jag fattar inte! Snälla förklara.

- Han har helt enkelt färdats med the Mexican Rodeo.

En burk med sönderslagna arslen.

Vad är the Mexican Rodeo? Tvingade de honom att ta på sig tokiga kläder?

- Men… hans kläder har blivit så slitna.

Hahaha! Hans vanliga kläder förvandlas inte till en lång, svart rock för att de blir lite slitna.

- Nej, men han har fått ta på sig det han kom över, liksom.

Du är ju tråkig att intervjua för du skrattar inte.

- Nej, men jag bara förklarar hur jag tror att det var. Men det förklarar inte varför hans ögonproblem går att korrigera med Buttericksglasögon. Det är konstigt.

Ja. Men skurken kommer i alla fall nerför trappan och är seriös och bläddrar i papper, varpå han plötsligt får syn på Charlie Sheen som står där i den där utstyrseln och han säger, av förklarliga skäl: ”You don’t look so good”. Och då svarar Charlie…

- …som för övrigt heter någonting på Z för att det ska låta coolt, vilket bara gör det ännu töntigare.

”You don’t look so good”.

- Och då svarar Charlie: “Actually, I look like a can of smashed assholes”.

Hahaha! Och sedan fortsätter han: “If you ever get the chance to travel with the Mexican Rodeo… pass”. Haha, vad fan.

- Word of advice.

Jag vet inte vad som var grejen med det, men jag spolade tillbaka och tittade på det minst tio gånger för det var så jäkla roligt. Och det märkliga är att han är snyggare i den här scenen – förutom solglasögonen då – än han varit i resten av filmen, för han har varit så tjock och nördig, men nu började han i alla fall se lite ruffig och cool ut.

- Det ser ut som att de sneglat lite på Léons design.

Jo, fast det är en förolämpning mot Léon.

- Ja, det här är ju bara en rip-off.

Mm. Så om du får en chans att resa med den mexikanska rodeon så… låt bli.

- Om du får en chans att se den här filmen… låt bli.

Den får 2 av 5 smashed assholes. Eller vad tycker du? Levde den upp till dina minnen från din barndom?

- Nä, inte ett dugg.

Men är du glad att du såg den eller önskar du att du hade låtit bli?

- Jo, men det var ju kul att se den, men jag mindes ju den som mycket mycket bättre än den var.

Det är väl ofta så med saker man såg som barn. Men, ja. Se istället: Independence Day. Eller vad som helst.

- Jo, det har du väl rätt i.

Undrar om den hade varit bättre med någon annan huvudrollsinnehavare? Eftersom Charlie Sheen ju inte är så bra, och dessutom totalt osympatisk i verkligheten. Jag tyckte att hans flickvän och den andra kvinnan var okej. Ja, det var faktiskt lite överraskande! Han hade ett långt neutralt samtal med en kvinna som han inte hade en sexuell relation med, och han gjorde inget med henne heller för han hade sitt hjärta där hemma, eller vad det var han sa.

- Men han var lite lockad.

Växthuseffekten är sexigare än du tror.

Jo… men så var hon rätt mycket äldre, också! Minst 15 år äldre. Så det var faktiskt lite ovanligt. Blev lite överraskad av det, så det var ju bra. Det var min behållning av filmen… det och smashed assholes. En fantastisk replik som jag kommer börja använda från och med nu, angående vad som helst. T ex så här: gillade du maten? Nja, den smakade som en can of smashed assholes. Vad gillar du min nya frisyr?

- Det här att han… ”Du ser inte så bra ut.” ”Nej, alltså, FAKTISKT så…”

”FAKTISKT så ser jag ännu värre ut än du tycker.” Jag förstår liksom inte varför han vill säga så. Är han cool då?

- Verkligen tala ner sig själv.

Ja, vad vinner han på det? Han vill väl visa att han har varit med om en del. He went to hell and back.

- And hell is Mexico.

Filmens sensmoral är ”Åk inte till Mexiko, för där finns det en massa rymdvarelser och skorpioner”.

- Och behandla planeten väl, annars förtjänar du inte att ha den.

Exakt. Så sopsortera och lämna era batterier i en holk! Lovar ni det? Okej.


-Emelie

7 mars 2014

El Cubano de Ronneby

I dagens blogg vill jag presentera lite glada nyheter som knyter an till min rant för någon vecka sedan om det sorgliga kulturutbudet i Sverige. I ett land präglat av deckare på tv, deckare i bokhyllan och deckare i inte allt för flådiga produktioner på bioduken (läs mellan reklamavbrotten och nyheterna valfri söndagskväll på TV4) så har en tapper eldsjäl ifrån Ronneby axlat mantel och máscara och begett sig ut på den ädla lucha-filmens smala och farofyllda väg.

Bilden ogenerat stulen ifrån filmens logg-blogg.

En filmaficionado vid namn Daniel Lenneér håller just i detta nu på att blåsa liv i en genre som dessvärre fört en tynande tillvaro sedan 70-talet med bara enstaka Nacho Libre- och Mil Máscaras-rullar med flera år emellan sig som enda lilla tecken på liv. (Det ryktas för övrigt att en ny Mil Máscaras-film också är i faggorna, men det är en helt annan historia.)

Från vad jag snappat upp på filmens hemsida så rör det sig om en hårt greenscreenad kortfilm med luchadoren El Cubano i huvudrollen. Den modiga hjälten verkar vara på god väg att få tampas mot både det ena och det andra inom varulvs- och mumiefacket, och av de bilder jag sett ifrån filmen så ser den ut att kunna bli riktigt underhållande.

Ännu en tjuvad bild och med lite tur en fingervisning om vad vi kommer att få se i El Cubano!

Jag ser med spänd förväntan fram emot El Cubano Contra La Mansión De La Muerte och håller tummarna för att över huvud taget få chansen att se den!

Vill man veta allt som står att finna om denna filmpärla-in-the-making så kan man kolla här:
-Generellt om filmen plus lite smakprovsbilder.
-Filmens loggbok som uppdateras allt eftersom projektet tar form.

Hatten av till dig, herr Lenneér, och lycka till!

-Robin