11 mars 2017

Ulvepalooza

Som har framgått av tidigare inlägg i blöggen så har jag ju lite grann snöat in på en viss Johan Ulveson. Jag har egentligen en annan huvudsaklig celebrity crush sedan ett par år, men då denne inte behagat göra några offentliga framträdanden på ganska länge blir det lätt så att man roar sig med annat medan man väntar. De senaste månaderna har jag därför googlat runt på herr Ulveson då jag haft en stund över, och blivit rikligt belönad. Det är ju nämligen så att en väldigt bra grej med att börja gilla någon som är lite till åren är att det finns en rejäl katalog av material att gå igenom. Här är lite grejer jag har kollat på (utöver julkalendern dårå):
________________________________________

Ulveson & Herngren


Mockumentary om livet bakom kulisserna på en dödsdömd komediserie på SVT. Den här gillade jag riktigt mycket, det var helt up my alley! Älskar att se hur det går till bakom film- och tv-produktioner (30 Rock, som ett exempel), och jag fick riktigt mycket Ulveson för pengarna. Han och Felix Herngren spelar dryga, diviga versioner av sig själva och det är väldigt kul. Många pinsamma situationer uppstår och de flesta skådespelarinsatser är klockrena, t ex Johan Glans som sorglig pushover. Ulveson är dessutom i sin utseendemässiga prime här (i mina ögon) så det är ju... trevligt. *förförisk blinkning* Dessutom är de flesta av de färdiga sketcherna faktiskt riktigt roliga. Bonusinfo: Något bolag i USA har köpt rättigheterna till denna tv-serie och gjort en egen amerikansk version, i vilken Billy Crystal spelar "Johan Ulveson". Lol!

Betyg i helhet: 4,5 av 5
Ulveson-faktor: 5 av 5
TOP SEXY MOMENT: När Johan tar av sig kavajen, kavlar upp ärmarna och klår Felix i pingpong i avsnitt 3. Och när han regisserar en pjäs iklädd svårmod och polotröja.


________________________________________

Lorry & Yrrol


Lorry är en s.k. svensk klassiker och något som känns som obligatorisk tittning om man ska få lov att kalla sig ett sant Ulveson-fan, men... jag vet inte, jag. Jag förstår att det är som att svära i kyrkan, men jag har sett några sketcher på YouTube och några avsnitt från Öppet Arkiv, och ärligt talat så fattar jag faktiskt inte det roliga, även om det är pinsamt att erkänna det. Jag måste vara helt fel generation, och dessutom har jag en instinktiv motvilja mot Peter Dalle, vilket inte direkt gör saken bättre. Jag har dragit på munnen vid kanske tre tillfällen, varav ett var ett innerligt komma-ut-ur-garderoben-samtal män emellan, och ett annat en bisarr reklam för Bingolotto med herr Ulveson som den Bergmanska döden. Men mest sitter jag bara och stirrar med imbecill, frågande min. Nja.

Betyg i helhet:
1,5 av 5
Ulveson-faktor: 4 av 5
TOP SEXY MOMENT: Ehhh... Lite svårt att säga eftersom jag inte sett allt. Och inte gillar det jag sett. Men det är lite kul att se Johan som hyfsat ung, det får jag medge. Den här bilden kanske?

________________________________________

Sing-A-Long


Höll på att dratta i backen när jag insåg att det finns CIRKA TVÅHUNDRA AVSNITT (i realiteten: 26 st.) av ett musiklekprogram från 2006 i vilket Johan Ulveson är en av två ständiga lagkaptener! :D Oh my god, vilken guldgruva för en fangirl. Jag har väl sett ca 10 avsnitt hittills och jag måste säga att det är hyfsat underbart. Det är kul att se någon man gillar i rollen som sig själv, utan manus, och inse att man fortfarande gillar snubben, framförallt för att han verkar vara en riktigt sympatisk typ. Hans dryga kommentarer, tramsande med gamla kompisen Sussie Eriksson och barnsliga glädje (och dansmoves) när laget får poäng påminner mig om mig själv och det gör mig glad. I sure know how to pick 'em. ;) ♥ Programmet i sig är okej - ganska gapigt och flamsigt, och en del tävlingsmoment fungerar inte riktigt (något jag tror de fixar till i senare säsonger) - men även om det inte hade varit det, hade det ändå varit värt att se för det myckna ulvemanget. I could watch this all day.

Betyg i helhet:
3,5 av 5
Ulveson-faktor: 4 av 5
TOP SEXY MOMENT: Too many to mention! Men här är några:



________________________________________

Bonusfamiljen


Jag hade aldrig börjat kolla på SVT:s nya satsning Bonusfamiljen om det inte vore för att en automatisk reklam gick igång på min Facebook-feed och jag då råkade skymta Johans nuna i en sekund. Min första reaktion var: "Yaaay, mer Johan Ulveson! ♥". Min andra reaktion var: "Men... vad ÄR det för en fruktansvärd peruk de tvingat på honom?". 


Hittills har bara halva säsongen gått, men av den kan man snabbt konstatera att Johans del i serien är mycket liten, men för all del naggande god. Han spelar en psykolog som tillsammans med sin utseendemässigt nästan identiska fru (också psykolog, spelad av en utmärkt Ann Petrén) försöker hjälpa seriens huvudpersoner med deras bonusfamiljsbekymmer. Jag tycker att Ulveson och Petrén utgör en finfin duo och det är lite mysigt att se deras intellektuella smågnabbande i hemmet när klienterna åkt därifrån - tråkigt bara att de enbart får en scen per avsnitt. Johan är mycket fin i klyschiga psykologbrillor och linnekläder, och jag gillar när han puttrar omkring och lagar mat och dricker te i ett tjusigt litet hus ute i skogen, men alltså... den där peruken. VARFÖR. Den förstör allt. Fappability: 0. I övrigt är tv-serien helt okej.

Betyg i helhet: 3,5 av 5
Ulveson-faktor: 2 av 5
TOP SEXY MOMENT: (om vi försöker tänka bort peruken då)

________________________________________

Renées brygga


I ett avsnitt hälsar Johan Ulveson, Peter Dalle och Agneta Sjödin på Renée Nyberg i skärgården och under kvällen vankas det badminton, paella och pseudodjupa samtal om livet. Johan berättar om sin hemska TBE-upplevelse för något år sedan då han svävade mellan liv och död (jag är glad att jag inte var ett fan vid tidpunkten - jag skulle ha oroat ihjäl mig om jag vetat om det!) och vi får veta lite mer om hans och Dalles fina kompisrelation. Jag är som sagt inget fan av Dalle (eller Sjödin, för den delen) så programmet är lite segt emellanåt, men Ulveson levererar och är charmig, rolig och snygg varje gång han är i bild. Jag måste säga att jag är ett stort fan av hans klädstil privat, något jag kommer elaborera om i del 2 av denna bloggserie (ja, det kommer komma fler inlägg!). Undrar om det är han själv som har god smak, eller om någon stylist eller familjemedlem ligger bakom. Mrraoowwrr, hur som helst. ♥__♥

Betyg i helhet: 3,5 av 5
Ulveson-faktor: 4 av 5
TOP SEXY MOMENT: Älskar hans resonemang om vem man vill (eller snarare inte vill) få massage av, för jag kan relatera till 110%, och skrattar gott åt hans hysteriska "Massage! Hitåt! MASSAGE!!". Och så är han snygg när han fiskar också.


________________________________________

Jul i Kapernaum (Fru Ditos äventyr)


Den här julkalendern har jag missat, eftersom jag var lite för gammal för sådant när den gick på tv (1995). Nu har jag dock skummat igenom delar av den som jag hittade på Öppet Arkiv, och kan ärligt säga att jag tycker bitarna som Johan deltar i är riktigt kul. Det handlar om fru Dito (en kavat Pia Oscarsson), hennes magiska duschkabin/tidsmaskin, och resorna hon gör med den genom viktiga händelser i historien. I varje epok stöter hon på någon som har ett problem, och med sin moderna kunskap tipsar hon påpassligt om lösningar som sedan blir verklighet i vår riktiga historia - t ex hjälper hon Beatles slå igenom och får Robin Hood att sluta stjäla från de fattiga och istället fokusera på de rika. I varje epok spelas personerna hon träffar av Johan Ulveson och Claes Malmberg som gör fina insatser, och ofta är humorn rolig även för vuxna. Jag vet inte om resten av Jul i Kapernaum är bra, men fru Ditos äventyr är i alla fall definitivt sevärda!

Betyg i helhet: 4 av 5
Ulveson-faktor: 5 av 5
TOP SEXY MOMENT: Det är många, alltså. Hetast är han nog som sheriff i vilda västern, men även Robin Hood och emo-konstnären Tord som verkar under stenåldern (komplett med basker av sten!) har sina stunder. ♥ Jag måste säga att den här karln klär oförskämt bra i mustasch.



Yowza. ♥__♥
________________________________________

Detta pinsamma fangirlande fortsätter i nästa avsnitt! När det kommer vet ingen.

-Emelie

7 mars 2017

Det brinner i säven

Här kommer en snabb serierekommendation rätt upp och ner: Wild's End! Den är skriven av Dan Abnett och tecknad av I.N.J Culbard.


Jag lånade de två första böckerna på biblioteket utan att egentligen veta någonting alls om dem, och plöjde dem båda i racerfart. Fantastiskt bra serie! Någon på Goodreads hade skrivit att det var som en blandning av War of the Worlds och Det susar i säven, och fast jag inte är närmare bekant med någon av dem kan jag skriva under på att det är en perfekt beskrivning - svårt för mig att säga hur mycket som är ren rip-off och hur mycket som bara är hommage, dock. Jag tyckte i alla fall väldigt mycket om serien!


Teckningarna är skickligt utförda med fina antropomorfa djur i en hyfsat enkel och ren stil, och persongalleriet är intressant och sympatiskt. Det utspelar sig på den brittiska landsbygden på 1930-talet och vi får följa ett gäng bybor som upptäcker att det är något skumt på gång efter att någon sett ett "stjärnfall" som visar sig vara något mycket mer hotfullt (och eldsprutande). Serien är överraskande våldsam, något som jag personligen ser som ett plus. En annan sak jag gillar är att några av karaktärerna pratar på bred dialekt, något som sätter stämningen fint och är väldigt underhållande att läsa. Böckerna innehåller också väldigt mycket extramaterial i form av fejkade journalanteckningar, militärrapporter och kartor mellan de olika kapitlen, och det bidrar till ett trovärdigt världsbyggande och visar på hög ambition hos serieskaparna.


Det jag gillar minst med serien är färgläggningen, som på sina ställen är lite väl simplistisk för sitt eget bästa. Det är dock en petitess i sammanhanget. Jag har i princip bara gott att säga om Wild's End och rekommenderar den till alla (vuxna) som gillar att läsa serier.


-Emelie

5 januari 2017

Mumier och makaroner!


Trots att vi kanske inte riktigt tillhör den huvudsakliga målgruppen fick Robin och jag för oss att följa SVT:s julkalender Selmas saga i jul. Här kommer några åsikter i punktform:

- Otroligt fin estetik som inte kan ha berott på något annat än skyhöga produktionsvärden. Härligt att se! Det känns fel att vara en sådan som säger "Det var bra för att vara svenskt..." men, jo, det såg faktiskt oerhört bra ut för att vara svenskt. Fina specialeffekter, begåvade kostymörer och hår- och sminkmänniskor, mysigt valda miljöer, stämningsfull musik. Vi satt verkligen och ooh:ade och ahh:ade om vartannat medan vi tittade, så: fem stjärnor till vem som nu var art director för det här spektaklet!


- Bra idé och koncept + enkel men fin handling, som tyvärr slarvades bort lite grann med några ofokuserade, smått förvirrade partier som segade ner hela historien. Ibland blev det lite väl barnsligt och upprepande, men som en bonus blev det ibland lite oväntat vuxet, vilket åtminstone jag verkligen uppskattade. Ta t ex avsnitten som utspelade sig hemma hos von Trippelhatts gamla flamma Valborg - mitt bland allt trams fanns oväntat djup i Efraims sorgsna insikt att han gått miste om ett helt annat liv, med fru och barn och barnbarn som kunde ha varit hans. Det var också härligt att se samma karaktär slänga porträtten av sina föräldrar överbord från luftskeppet Valborg II och inse att han genast kände sig lättare.

- Kul med en kaxig, kvinnlig skurk med rejäl pondus. Hennes hantlangare var kanske lite extremt designade för att passa in perfekt i julkalenderns övriga estetik, men själv såg hon passande maffig och hotfull ut i lack och läder.


- Barnskådespeleri är tyvärr som det är. Det känns fel att skriva ner småbarn och dissa deras insatser när de just börjat sin eventuella skådespelarkarriär, men eftersom ingen läser den här bloggen kan jag skriva det ändå: Fy satan vad dålig ungen som spelade Rupert var! Jag brukar alltid säga att en skådis aldrig är bättre än sitt manus och det stackars barnet hade verkligen många dåliga repliker, så lite får väl skyllas på det, men... urrgghh. Huvudrollsinnehavaren Selma var inte mycket bättre, om än rättså mycket charmigare. Det sorgligaste av allt var kanske att den bästa barnskådespelaren var Selmas lillasyster, som nog helt enkelt var för liten för att ha hunnit bli stel och tillgjord än. (Jfr Cleo i Tusen år till julafton, förra årets julkalender.)

- Jag störde mig något otroligt på ett antal jobbiga, uppenbara språkfel som jag tycker regissörerna borde ha gjort något åt och inte bara lämnat kvar i den färdiga produkten. T ex skriker Selma flertalet gånger "Vart är xxxx?" och det får mig att resa ragg direkt. Var, för bövelen! VAR!! Säg till henne! Den lilla "tomtevettingen" (borde väl egentligen stavas "vätting" om man ska vara gnällig?) säger till den odräglige Rupert att grymtande är en "sidoeffekt" av att resa på en magisk get. Manusförfattare, go home, you're drunk: det heter "bieffekt" på svenska. Och (kanske en petitess, men ändå) det här "min inre önskan" som det tjatas om hela tiden... menar de inte egentligen "min innersta önskan"? :P

- En del val som manusförfattarna gjort tycker jag var clunky, onödiga och störande "convenient" - jag som själv håller på med manus och har ett stort intresse för det, om än på amatörnivå, kunde lätt se enkla lösningar som kunde gjort vissa scener bättre och mer smooth. De två herrarna bakom produktionen är knappast några färskingar, så man kan undra varför de sjabblade så med vissa aspekter. Ta t ex slutscenen (spåjler alört) där von Trippelhatt börjar inse att det kanske är han själv som är menad att vara nästa jultomte. Så ocharmigt av honom att bara vända sig om och börja muttra för sig själv att han kanske själv borde testa att sätta sig på tomtens tron, lite snabbt sådär bara, när det just har etablerats att tronen är livsfarlig och direkt dödlig för alla som inte är genuina tomtar. Om han hade haft fel skulle han ju ha dött på fläcken och lämnat två små barn ensamma ute i ett snöigt Sagan om Ringen-landskap! Detta går mycket dåligt ihop med hans nyfunna insikt om att han trots allt bryr sig om Selma och är lite som en fadersfigur till henne. Enkel lösning: Låt Selma få insikten om att Efraim kanske är tomten istället. Hon föreslår för Efraim att han ska sätta sig, han vägrar eftersom han 1) inte vill vara så förmäten och tro att en sådan som han skulle kunna vara nästa tomte 2) inte vill riskera att lämna barnen ensamma att frysa ihjäl där ute på fjället. Hon insisterar. Till slut går han med på det, efter ömsint meningsutbyte där Selma säger att hon tror på honom, och han säger nervöst att han hoppas hon har rätt. Se där, så lätt fixat! Jag hittade seriöst på det där på en sekund. Det borde Simonsson & Roos också ha kunnat göra.

- Sista avsnittet var väldigt vackert och estetiskt tilltalande på alla sätt (Efraims hus med allt pynt, va! *dregel* *ögongodis* *omnomnom*) och till och med lite hjärteknipande. Eller så var det bara så att några rörda tårar + gåshud visade sig pga att jag var gravt förkyld när jag tittade.

- Viktigaste insikten på hela den här listan har jag sparat till sist: Jag insåg ett par avsnitt in något som aldrig tidigare slagit mig, och det gjorde mig faktiskt lite paff. Tydligen krävdes det en långhårig, silver fox-peruk och lite tjusiga steampunk-kläder för att få mig att fatta, men... jag tror att jag typ... har en liten grej för Johan Ulveson...?  o.O   Huh. I never knew!




Yowsa! :P Måste också säga att jag inledningsvis tyckte det var lite konstigt att sätta herr Ulveson i "old people makeup" istället för att bara casta en gammal person till rollen. Sedan googlade jag och insåg att han är 62... även känt som "yngre ålderdomen".  o.O  Okej då... ^^;;;;

- Sammanfattningsvis: Det här var en fin och väldigt julig julkalender som säkert tillfredsställde de som gnällde som bortskämda pattaglyttar på förra årets roliga och folkbildande kalender som hade för lite snö. Vi tyckte att Selmas saga visade upp en riktigt vacker och intresseväckande värld, men att skaparna tyvärr inte alltid gjorde det absolut bästa med den. Den kunde ha blivit riktigt, riktigt bra, men ett antal klavertramp hindrar den från att få toppbetyg.

(egentligen fyra apor då Johan Ulvesons sexighet drar upp betyget...
om det bara inte vore för den där nedrans snorungen Rupert... grrr...)

-Emelie
_______________________________

Ps. BONUSMATERIAL! Fler heta bilder på Efraim von Trippelhatt!




 Sorgligaste scenen i hela kalendern! ;_;


En tomte i vars knä jag inte skulle ha något emot att sitta en liten stund.


2 januari 2017

Now that's what I call fireworks

Mattias och jag kollade på Sense8 i slutet av sommaren, men det blev aldrig av att jag skrev om det då. En två timmar lång julspecial har dock nyss släppts i dagarna som en teaser inför den kommande säsongen (som kommer i maj), och efter att ha glott på den känner jag att jag har tillräckligt på fötterna för att uttala mig om den här tv-serien:

+ Allting som är bra är jättejättebra!

- Allting som är dåligt är jättejättedåligt!


Det är någonting lite märkligt med Wachowski-systrarna. Jag har inte sett allt de gjort, men uppfattningen jag fått är att de verkar ha många bra och coola idéer som de brinner för att förverkliga. Ibland blir det riktigt lyckat och spännande (Bound, The Matrix), ibland går det helt åt pipsvängen (Jupiter Ascending, The Matrix 2 & 3), men gemensamt för alla deras filmer tycks vara att de är visuellt snygga/intressanta + har fräcka actionscener, MEN (och detta är ett stort men) att dialogen ibland är clunkly och osubtil som satan. Ta t ex kalkonen Jupiter Ascending, som genomgående fick riktigt usel kritik. Även de som hatade den filmen fick ändå medge att den var visuellt imponerande (det är åtminstone det intryck jag fått, bl a från How Did This Get Made), men ända sedan premiären för två år sedan har folk suttit på YouTube och frustfnissat åt det dåliga manuset och Eddie Redmaynes överdrivna karaktär och spelstil. Vad är grejen? Hur kan två individer, som är extremt framgångsrika i filmbranschen, vara så otroligt estetiskt begåvade samtidigt som de har så usel känsla för finess och elegant dialog? Det är inte det att de inte förstår begreppet "subtilitet" - det verkar snarare som att de aldrig hört talas om det.

Which brings us to Sense8. Ni kan själva googla er till vad showen handlar om, men i stort får vi följa åtta individer, "sensates", som alla är födda samtidigt och på något magiskt sätt har kontakt med varandra (jag har inte riktigt fattat allting än). De kan hoppa in och ut ur varandras liv på ett mentalt plan och prata varandra tillrätta, trösta och hjälpa till med problem, vilket visar sig vara väldigt praktiskt, då nästan alla besitter någon form av unik talang som de andra ibland kan behöva (kampsport, bilkörning, haxx0rz skillz0rz...). De är också hotade av en läskig gubbe från en mystisk organisation som vill dem illa.


I teorin har vi alltså en lite flummig men ändå ganska straight-forward berättelse som inbjuder till många actionscener. I praktiken är det dock inte alls så. Nog för att det finns actionscener, men framför allt så fokuserar serien på montage och intensivt sensuella scener som på ett vackert och medryckande sätt hyllar det mänskliga i oss alla och "the shared human experience". Det finns t ex en oerhört lång sekvens där alla rollfigurerna sitter på en konsert och halvgråter samtidigt som de minns sina egna födslar, två stycken rena orgie-scener där alla har sex med alla, danssekvenser, montage där folk simmar, klipp där vi får se hur alla sjunger till samma sång osv. 


Detta stannar naturligtvis upp handlingen rejält, men samtidigt... samtidigt är dessa scener seriens absolut starkaste beståndsdelar. När Sense8 är som bäst är det alltså som en enda lång musikvideo där Wachowskis verkligen briljerar - varenda bild är som en underbart vacker tavla som ackompanjeras av stämningsfull musik, och väcker reslusten i en när man påminns om alla tjusiga platser som finns här på vår lilla planet. Dessutom: när en scen är ordlös, som ju montage ofta är, kan ingen kasst skriven replik komma och förstöra stämningen.




När det är dåligt är det dock oerhört pinsamt. Ta t ex en scen som utspelar sig under fjärde juli. De amerikanska karaktärerna firar självständighetsdagen med att titta på fyrverkerier - alla utom två: hackern Nomi och hennes flickvän Amanita. Kameran glider över till dem och vi ser att de har sex. "Aha", tänker man, "de upplever också fyrverkerier, fast på ett annat sätt. Hö hö. I get it." I samma sekund rullar tjejerna av varandra och Amanita säger:


YEAH PLEASE HAMMER IT IN MORE I DIDN'T QUITE GET IT THE FIRST TIME PLEASE EXPLAIN THE METAPHOR AGAIN.

Att Wachowskis är väldigt queervänliga är knappast någon hemlighet, men i julspecialen finns en scen där två karaktärer halvskriker, i kör, rakt ut i luften: "It's the 21st century! GET OVER IT!!" angående homofobi. Jag tycker givetvis jäkligt illa om homofobi, men jag tycker nästan lika illa om dåligt skriven dialog. Jösses Amalia. Vi har också scenen där en skådespelare bytts ut från förra säsongen pga samarbetssvårigheter. När vi på nytt får se karaktären Capheus och hans nya skådespelare, börjar det med att Capheus sitter i motljus uppe på taket på en buss. Vi får alltså inte se honom direkt. Han och hans mekande kompis har ett dubbeltydigt samtal om hur saker och ting förändras och byts ut, men att det inte gör så mycket om fejs ändras så länge insidan är densamma. Ha ha, jag fattar, jag fattar, de försöker vara lite meta. Gott så. Men sedan fortsätter scenen... och fortsätter... och det känns som att de drar ut lite väl länge på skämtet... och slutligen hoppar Capheus ner från bussen och vi får se den nya skådisen, vilket möts av kompisens förvånade "Du ser lite annorlunda ut!". "Jag har en ny frisör", svarar Capheus och flinar. Alltså... JISSES! Det var kul och smart inledningsvis, men... det är som att Wachowski-systrarna aldrig riktigt förstår när det är dags att sluta. Urrrggh.


Well, så pågår det i alla fall. Storslagen skönhet blandas med dumma, övertydliga plattityder, och däremellan har vi lite kul action. En av de största behållningarna med serien är varje gång som en sensate hoppar in i en annans liv och hjälper till; det är ofta väldigt snyggt och tillfredsställande gjort, och ibland dråpligt och kul. Vissa karaktärer är också väldigt intressanta, t ex den koreanska affärskvinnan Sun som är coolast i stan men hamnar i fängelse för något hon inte gjort, den känslige, homosexuelle Lito som lever dubbelliv som macho actionfilmsskådis och omger sig med vackra kvinnor för att kunna stanna kvar i garderoben, och den tyske gangsterkillen Wolfgang som visar rumpan (och mer!) i alla scener han är med i. Sayid från LOST dyker också upp då och då och säger kryptiska saker, vilket är underhållande om så bara för "Kolla, jag känner igen honom!"-faktorn. En karaktär jag inte tycker är så kul är den indiska tjejen Kala som aldrig vet vad hon vill och beter sig irrationellt.


Sammanfattningsvis kan man säga att det här verkligen är en sinnlig tv-serie, vilket ju passar bra med tanke på titeln. Det är mycket som är rena fyrverkerier för sinnena, men för att slippa dum dialog borde man kanske titta med ljudet avstängt. Då det är som en berg- och dalbana mellan dåligt och bra så är det svårt att sätta betyg, men hittills får jag väl ge serien någonting precis i mitten: tre plymapor.


-Emelie