13 november 2017

Serier i oktober

Lånade lite serier på bibblan (god bless Malmö stadsbiblioteks serieavdelning, alltså! ♥) för en månad sedan och här är några korta omdömen:

Astrid: Vulkanmånens kult av Kim W Andersson


Härligt att se att svenskar kan producera något annat än deppiga, svartvita, självbiografiska serier! Inte för att jag har något emot sådana, men det är kul med variation och ett tag kändes det som att det nästan var det enda som vårt lilla land erbjöd. Nu har det dock poppat upp duktiga tecknare både här och var och mångfalden ökar - toppen! Jag är egentligen inget jättefan av någonting alls som jag misstänker att Kim W inspirerats av i sitt arbete med Astrid, men jag gillade ändå boken väldigt mycket och kommer garanterat att läsa uppföljaren, när den nu kommer. Serien är färglagd med själ och hjärta och berättelsen är spännande om än inte extremt unik. Det enda jag inte gillar är att särskilt huvudpersonen har alldeles för mycket saliv som skvätter runt i nästan varje ruta hon är med i. Onödigt och lite äckligt, tycker jag personligen. Och så tycker jag att karaktärerna säger varandras namn lite för ofta för min smak. I övrigt: tummen upp!

___________________________________________

Sätt att se av Niklas Asker


Ännu en inhemsk serie. Jag har för mig att den här fick en hel del uppmärksamhet av det positiva slaget när den kom ut för ett antal år sedan, så jag har sett fram emot att läsa den. Kanske är det därför som jag blev ganska besviken. Serien är väldigt clean och välgjord, men det är uppenbart att referensfoton använts hårt och skoningslöst och ärligt talat förstod jag nog inte handlingen helt och hållet. Kanske är det bara jag som är dum i huvudet (mycket möjligt), men efter att ha kollat runt lite på Goodreads så ser jag att det i alla fall inte bara är jag som blivit förvirrad av plotten. Det är också lite kul att den manliga huvudpersonen ser ut exakt som författaren själv. Rolig bonusinfo: I en amerikansk indiefilm som heter The Brass Teapot som jag råkade se av ett helt annat skäl bär en av rollfigurerna en t-shirt med denna series omslagsbild tryckt över bröstet! Sedan jag såg det har jag undrat om de ansvariga för filmens garderob 1) var sponsrade av Top Shelf för att skapa buzz om serien, eller 2) bara gick till en second hand-butik och plockade upp något de tyckte såg lite lagom indie ut och råkade få tag på en gammal promo-tröja för den här serien. Vet Asker om att hans serie är med i filmen? I guess I'll never know...

___________________________________________

Good Dog av Graham Chaffee


Detta är lustigt nog inte första gången jag recenserar en seriebok berättad ur hundars perspektiv på den här bloggen. Förra gången var 2014 då jag läste Mush! Sled Dogs with Issues, och det kändes då som en hyfsat unik vinkel på en serie, men... tydligen inte! ^^ Good Dog handlar i alla fall om Ivan, en herrelös hund som letar efter någonstans där han passar in. Han rör sig genom staden han bor i och stöter på diverse situationer som får honom att undra vad som egentligen är bäst, om man ska ha en husse/matte, bara vara fri och ensam, eller kanske samarbeta med andra herrelösa hundar i en flock? Boken ger inget jättebestämt svar men är god underhållning så länge den varar. Tecknarstilen är inte den roligaste jag sett (och omslaget är extremt missvisande) men allting är kompetent utfört och berättelsen stannade i vart fall med mig några dagar efteråt. Dock tyckte jag nog lite bättre om Mush!, kanske för att den var längre och jag föredrar långa serier.

___________________________________________

 Patience av Daniel Clowes


Den här gillade jag. :) Jag har inte läst jättemycket av Clowes förut (bara Ghost World) så jag vet inte riktigt hur han brukar berätta, men den här boken tycks vara tecknad i en avsiktligt gammaldags serietidningsstil med gräll färgläggning och väldigt mycket berättande textrutor som ackompanjerar bilderna. Det i sig är inte en favorit hos mig, men allting är konsekvent och stiligt utfört och jag gillade berättelsen så pass mycket att den ändå höjer sig över utseendet på allt. Det hela är en förmodligen ganska generisk tidsresehistoria, men den höll uppe mitt intresse hela vägen och jag rekommenderade den till mina kompisar så snart jag hade läst ut den, så det säger väl något. Det är lätt att känna med karaktärerna och serien är så pass lång att man verkligen hinner börja bry sig, något som jag annars kan ha problem med när berättelser är för korta. Läsvärd!

___________________________________________


-Emelie

10 oktober 2017

Kultur konsumerad i hushållet på senare tid

Tjenahej. Här kommer lite korta omdömen om bra skit som jag har stött på på senare tid. (Jag har sett en massa filmer också, ska tilläggas, men det känns knappt lönt att skriva om dem här längre sedan jag skaffade Letterboxd. Vill ni läsa mina recensioner där, så heter jag touchthepeacock.)
___________________________________________

Big Little Lies


En miniserie från HBO som jag först avfärdade efter att ha sett trailern för ett antal månader sedan - tänkte att det bara skulle vara ytligt hemmafrutjafsande - men som jag fick upp intresset för på riktigt när den vann en massa Emmys härförleden. Började kolla lite halvslött en natt och satt sedan som klistrad och glodde på fem av sju avsnitt på raken tills solen gick upp. Otroligt bra tv! Visst innehåller den även hemmafrutjafs, men inte på det sättet som jag trodde, och porträtten av de tre (egentligen fyra) kvinnliga huvudpersonerna är finkänsliga, nyanserade och intressanta. Allting är snyggt som fan, alla skådespelar bra (till och med barnskådisarna är fantastiska - som tur är, för det kunde sabbat hela produktionen om de inte var det, då barnen utgör en så stor del av handlingen) och stämningen är tät och tryckande. Dessutom finns en mordgåta i vilken vi inte får veta varken offer eller mördare förrän i sista avsnittet. Mycket underhållande och njutbar tv-upplevelse, enligt min åsikt.

___________________________________________

Limbo


Ett sju år gammalt spel som vi äntligen fick för oss att spela igenom. Det finns inte så mycket att säga om det som inte redan har sagts, tänker jag mig. Det är ett riktigt jäkla snyggt spel med mycket speciellt estetik och stämning, och allting är väldigt vackert samtidigt som det är oerhört obehagligt. Vi spelade på iPad, så jag kan tänka mig att styrningen kunde varit något lättare om det funnits en riktig handkontroll, och vissa moment är verkligen frustrerande och jobbiga (som väl brukligt är, när det gäller pusselspel som dessa), men överlag är det ett jättebra spel, och verkligen one of a kind. Jag rekommenderar det till alla som inte är alltför känsliga och äckelmagade. Om jag skulle beskriva spelet med ett enda ord skulle det nog vara "makabert". Om jag fick beskriva det med två, skulle det andra vara "briljant".

___________________________________________

AJR


Jag har haft någon form av musikalisk äventyrslusta hela det senaste året. Som jag säkert har skrivit om tusen gånger här redan så är jag extremt feg när det gäller ny musik, och håller mig helst till gamla låtar och skivor som jag redan hört 1 000 000 gånger. Men i år har jag faktiskt gett mig på att lyssna på inte en, inte två, utan hela TRE nya artister som jag aldrig hört förr - det, ni! Och än är inte året slut. ;) Den första var Regina Spektor som jag föll handlöst för (varför har jag inte skrivit något om henne än?), den andra var Ingrid Michaelson ( - " - ) och nu har jag börjat lyssna på några kompisar till den sistnämnda: gör-det-själv-popgruppen AJR (sämsta bandnamnet ever?) som är tre New York-bröder som lattjar fram glad plingplongmusik och spelar in den själva hemma i vardagsrummet. I och med det faktumet trodde jag nog att de skulle låta mer "klassisk indie" à la Jens Lekman et. al., men jag insåg förvånat att rätt mycket av deras material låter som radiohits för dagens kidz. Det är nog det jag gillar minst med dem - jag känner mig lite gammal när jag märker att många av deras referenser inte är mina referenser. Soundet är inte riktigt mitt, det är lite för modernt. Jag trodde att vi kanske var i samma generation då jag är hyfsat nära Michaelson i ålder, men nej, de visade sig vara småglin, och deras problem är inte mina problem. Situationerna de beskriver är svåra för mig att relatera till. Bara en sådan sak som att de samplar Spongebob (en tv-serie jag aldrig sett) i en låt säger en hel del. Så där clashar det lite för mig. I övrigt är de dock en hyfsat läcker brödratrio med en huvudsångare som klämmer i för kung och fosterland. Jag gillar deras experimentlusta och har en förkärlek för låtar som har väldigt mycket smått och gott i sig - en liten sampling där, en liten trudelutt här, något konstigt instrument där... Så: blandad kompott, med andra ord. Här är några av deras låtar som jag verkligen gillade, dock.








BONUS TIP: Oavsett vad man tycker om musiken, kolla in vilka assnygga omslag den här konstnären gjort till AJR:s senaste skiva. Väldigt sympatisk estetik, två tummar upp!

Sammanfattningsvis känns det lite konstigt att sätta betyg på ett helt band (istället för t ex en skiva eller en låt), men men... Jag skulle säga att dessa unga gentlemän har framtiden för sig, även om jag inte vet om jag själv kommer hänga med hela vägen.

(stark trea)
___________________________________________

-Emelie

2 augusti 2017

Köpenhamn 29/8

I helgen var vi i Köpenhamn på en liten tripp som varit planerad sedan julafton förra året. 

För ett tag sedan satte de upp Disneys Ringaren i Notre Dame (Klokkeren fra Notre Dame) som musikal på en dansk, välrenommerad teater i Fredericia, och jag som bara precis vrålälskar Ringaren var mycket irriterad över att denna teater låg alldeles för långt bort för mig. Det är svårt att förklara men jag är alltså någon form av extremt superfan och har varit det i 21 år, så jag tyckte det var ganska orättvist att jag, som enligt all logik borde få se denna musikal, inte skulle få det. Dock så skedde någon form av mirakel och Fredericia-teatern bestämde sig ett tag senare för att även sätta upp sin kritikerrosade musikaluppsättning i den danska huvudstaden, och GUESS WHAT JAG BOR I MALMÖ!! Så vi bestämde oss för att nu jäklar skulle vi åka på dansk musikal, och i julas fick vi biljetterna. Nu, 7 månader senare, var det äntligen dags för oss att åka. Pust! Den som väntar på något gott etc, osv, m.m.

Vi åkte över till Köpenhamn i god tid för att strosa runt lite grann och glo i affärer och hinna äta innan föreställningen, och som vanligt gick vi till Köpenhamns bästa ställen: seriebutikerna Fantask och Faraos Cigarer. Vi brukar alltid tillbringa ett par timmar där då dessa affärer är som himlen på jorden för seriefantaster, och så gjorde vi även denna gång. Jag gick runt och hyperventilerade och skrev ner en superlång lista på intressanta titlar att kolla upp inför framtida födelsedagar och julaftnar, och dagens l00t blev följande:


Yslaires Himmel over Bruxelles 1 & 2 som jag varit nyfiken på i flera år, och även Hugo & Iris 2, som är så vacker att man storknar (allvarligt talat alltså: varenda ruta i den serien är som en tavla). Sedan hittade jag två böcker av Faith Erin Hicks, vars andra böcker jag redan äger, så jag fattar inte varför jag inte hört talas om dessa två tidigare. Jag har sedan vi kommit hem igen hunnit läsa The Nameless City 1 & 2 och jag tyckte att de var riktigt bra. Serien var lite trögstartad och aningen generisk i sitt upplägg, men den blev snart bättre och båda delarna bjöd på fina karaktärsporträtt och riktiga emotionella smockor i slutet. Det ska tydligen bli en trilogi, och jag kommer köpa del tre så fort den kommer ut. Fyra apor!


Tillbaka till Ringaren! Efter att vi ätit en slafsig middag på McDonald's av alla jäkla ställen (det låg närmast, okej?!) så gick vi till Det Kongelige Teater för att göra oss redo för föreställningen. Som namnet antyder var det en mycket vacker teater; ärligt talat tror jag aldrig att jag befunnit mig i en vackrare lokal förut - massor av kristallkronor, pelare, byster och porträtt så långt ögat nådde. Jättefint. Sedan började föreställningen och jag satt spänd som en fiolsträng i tre timmar och bara stirrade på allt. Att musiken skulle vara bra visste vi redan då vi hade lyssnat in oss på det engelska och tyska originalet (it's complicated...) i förväg, så jag var mest där för att se scenlösningarna egentligen, och de levererade verkligen! Mycket fin scenografi, på ett sätt som nog hade varit omöjligt att göra för ett par decennier sedan. Det hela var en härlig blandning av kulisser, rekvisita och datoranimationer som smälte samman på ett finfint sätt.

Jag med svindyrt program som Robin tyckte jag förtjänade.

Skådespelarna var utmärkta och sjöng gudomligt, såklart, och det enda problemet var väl att vi inte förstod allt vad de sa... Jag är rätt förtjust i danska och hyfsat språkbegåvad, så jag tycker nog jag har ganska bra koll på danska, men det var ändå lite svårt att uppfatta precis allt. Som tur är så har jag ju oerhört mycket förförståelse för historien och särskilt Disneys version (slutade räkna när jag hade sett filmen 50 gånger...) så det var ändå inte något som drog ner upplevelsen särskilt mycket. Mitt sällskap hade nog lite mer trubbel med danskan än jag hade, men inte så det störde, direkt.


Han som spelade Quasimodo (AKA min älskling och fantasipojkvän under hela min tonårstid ) var utmärkt och även Frollo hade precis rätt look för rollen. I den engelska versionen är det en lite skäggig och överviktig snubbe som spelar Frollo och det tycker jag inte passar alls - han ska ju vara mager, silverhårig och nästan lite feminin i sitt kroppspråk. Quasimodo hade också (märkligt nog!) en del fysiska likheter med den svenska rösten till filmens Quasimodo, dvs Joakim Jennefors, så det var lätt att acceptera honom i rollen.


Handlings- och låtmässigt har de förändrat en hel del från filmen, men det var vi också beredda på. Jag är inte så förtjust i det nya introt, men annars har en del lagts till som gör filmens story ännu bättre, framförallt en låt som heter Wie Aus Stein... förlåt... Made of Stone... förlåt igen... Kold som sten! (Som jag sa så är det lite komplicerat.) Det är verkligen en jäkligt maffig bit som jag anser borde ha funnits med i originalfilmen. Det var kul att få se den ageras ut på scen, äntligen! Andra sångnummer som jag uppskattade var Top of the World/Verden set heroppefra - underbar myslåt med rar koreografi och jättejättefin scenografi med en himmel som liksom öppnades upp framför ögonen på oss - och såklart Frollos klassiska solonummer Hellfire/Helvedes ild, som jag inledningsvis var lite besviken på då jag hade förväntat mig något maffigare, men lo and behold, jag behövde bara vara lite mer tålmodig för precis mot slutet, då jäklar brände det till på mer än ett sätt. Detta må låta som om det är en femåring som recenserar, men ändå: Musikaler är bara så himla bäst ibland!

Jag ger musikalupplevelsen fyra av fem apor. Det finns några brister i showen som gör att jag alltid kommer föredra filmversionen, men inga av felen ligger hos Fredericia-teatertruppen, som alla gör fenomenala insatser. De visste inte om att de hade ett superkräset megafan i publiken den kvällen, men de gjorde mig definitivt inte besviken.


-Emelie

Ps. Never forget:

Frollo och Quasi lattjar backstage.