23 juli 2014

The Aped Wonder of the World!

Sommaren till ära har jag, min vana trogen, köpt massvis med begagnade serietidningar som jag suttit och bläddrat i samtidigt som jag försökt gömma mig från sommarvärmen. Enter: BONGA! "Kul!" tänkte jag. "En helt ogenerad King Kong-knock off att stilla min glupande aptit (!) på bumlande monsterjättar med!"


Omslaget såg lovande ut, så jag plockade på mig den med vissa förväntningar som jag besviket kände hade grusats så snart jag fått ut det 64 sidor tjocka albumet ur dess skyddande plastficka. Jag bläddrade igenom serien och slogs av hur trist den såg ut. Var fanns det ikoniska klättrandet på stadens högsta byggnad? Varför var det bara en massa generisk och icke exalterande djungel i alla rutorna? Vilka var alla de här andra gorillorna? De såg ju helt normalstora ut, det är väl inget ballt?

Bonga hamnade längst ner i sommarens tidningsskörd och det fanns inte så mycket som en gnutta tillstymmelse till att jag någonsin tänkte bemöda mig med att läsa den. Ödet grep emellertid in då jag befann mig i ett smärre dilemma: jag behövde någonting lättsmält att läsa och det fort! Vips satt jag med Bonga i mina händer och lät mig svepas iväg på en helkrattigt skriven resa som underhöll och förundrade tillräckligt mycket för att få sitt eget överdrivet långrandiga blogginlägg!


Äventyret börjar på Sumatra där turturduvsgeologerna Tom och Sue gör sig redo att packa ihop sina prover och resa tillbaka till USA. Plötsligt dyker två sumatraner upp och försöker pracka på dem en inte helt övertygande gorilla. Sue blir genast störtförtjust i den bedårande lilla primaten och efter två månader till havs så når de äntligen New York med sin nyköpta kelgris!


Under resan har gorillan Bonga hunnit växa sig dubbelt så stor. Sue börjar tycka att han blivit lite besvärlig och redan på landgången diskuterar det unga geologparet om det kanske inte vore bäst ändå om de skickade tillbaka Bonga till Sumatra...

Under samtalet passar Bonga på att bryta sig ur den lilla buren han fraktats runt i och beger sig ut på stadens gator där han orsakar stor panik! Han fångas dock in av polisen på samma seriesida (för väl det, vi vill ju inte att det ska bli för spännande så här på en gång, vill vi?) men hinner innan sitt infångande visa prov på egna tankar - plot twist! Här får vi äntligen följa med in i jätteapans sinnevärld; jag kan inte minnas att något sådant någonsin hände i King Kong? Fast det förstås... Katten Gustaf och Laban har ju också tankebubblor så det kanske inte är världens bästa kvalitetssigill då...


Väntan på en rättegång mot Bonga blir lång och först efter sex månader i polishäktet slängs han in i en ny bur för att skeppas tillbaka till där han hittades. Fartyget hinner dock inte mer än till strax utanför Sydamerikas kust innan det slås till spillror av väldiga vågor. Bonga spolas i land, större än någonsin efter sin långa fångenskap hos polisen, och skrämmer slag på de lokala ortsborna som skickar militären efter honom. Som tur är får Tom och Sue, de enda överlevande människorna från skeppet som fraktade Bonga, reda på militärens hemska planer och lyckas övertyga dem om att släpa med sig geologerna ut i djungeln för en fredlig lösning på problemet Bonga!


Jakten genom djungeln blir lång och strapatsrik: farliga strömmar korsar deras väg, en soldat blir uppglufsad av pirajor och inte förrän de fångats hos en stam vilda huvudjägare kommer de i kontakt med den väldiga Bonga som hittar hela kompaniet fastsnörade i grova träpålar. Gorillan ser sin chans att återstifta bekantskapen med sina drömmars Sue och försvinner så åter in i djungeln med ett fast grepp om sin nätta lilla älskling.

Tom och soldaterna passar på att fly sina infångare med en handfull döda soldater som följd, och åter upptar de jakten på Bonga, den här gången med hämnd i sinnet då de nu har anledning att tro att besten dödat resident damsel in distress, Sue!


Sue å andra sidan lär sig att Bonga inte bara är stor utan även har ett ovanligt stort ordförråd för en apa. Hon bönar och ber honom att ta henne tillbaka till civilisationen men apan vägrar, och tillsammans strövar de planlöst omkring i det vilda tills ett sjöodjur anfaller Bonga.


Bonga går emellertid vinnande ur striden men blir snart attackerad på nytt av ännu en jämbördig motståndare i form av en väldig puma. Även denna svingas runt i svansen tills den är död nog to call it a day, och medan Bonga gör sin bästa Tarzan-imitation för andra gången på väldigt kort tid och tjuter ut sin förträfflighet över djungeln, så närmar sig en stor flock med apor för undersöka vem det är som skriker och har sig i deras gömda dal.


Gorillorna konfronterar Bonga som berättar sitt livs historia för dem och snabbt utser de honom till sin kung (fast inte utan att han själv hunnit lägga claims på titeln) då han besegrat deras största fiende, Puman! Äntligen har Bonga hittat hem till de sina, och efter lite påtryckningar ifrån sin nyblivna maka så lovar han att lämna tillbaka Sue till människornas värld efter månader i fångenskap hos talande jätteapor.


Som genom en ödets nyck har Tom och militären precis iscensatt operation hämnddöda-gorilla-jäveln samtidigt som Bonga och Sue påbörjat färden tillbaka till närmsta stad. För sent inser de att Bonga kanske inte var en så stor skurk som hans enorma kroppshydda tycktes ge sken av, och med nöd och näppe undkommer Sue explosionen som uppslukar Bonga i ett moln av rök. Hjärtekrossad återförenas Sue med en skuldfylld Tom och tillsammans lämnar de djungeln bakom sig för alltid.

Slut!


Serien var helt okej tecknad om än inte superspännande. Vad som var teckningsmässigt tråkigast var de lama bakgrunderna med oinspirerade buskage som försökte föreställa djungel. Plotten och sättet den var skriven på var ungefär lika begåvad som något ett barn skulle knåpa ihop i sandlådan med ett par plastfigurer. För att vara en mycket blek kopia på King Kong lyckades serien lida stor avsaknad av klättrande-med-tjejer-uppför-höga-hus, något den tog igen lite grann genom att få med en strid mot en jätteorm.


Jag blev lite nyfiken på vilka upphovsmännen till den här serien var och lite varför den ens gjordes, men kunde tyvärr inte hitta någon info om serien på nätet. Det närmsta jag kom var det här blogginlägget som uppdagade mer av Bongas plagiarism än vad som var uppenbart genom premiss och namn. (Jag råkade även komma in på en Hollywood Gorilla Men-blogg som jag tycker verkar intressant, kopplingen där slutar dock vid retrogorillor on the rampage.)


Vad var då bäst med Bonga? För det första att gorillan heter Bonga! Inte det mest respektingivande och värdiga namnet på en jättebest! Titelns briljans slutade dock inte där då berättelsens fulla namn lydde: Bonga, Den Stora Apan. Inte Jätteapan eller ens Den Jättestora Apan eller något annat mer pampigt, utan rätt och slätt Den Stora Apan. Det klumpiga berättandet gjorde serien till en oavsiktligt komiskt underhållande läsning vilket var den allra största och egentligen enda behållningen av serien.


Jag fick mig en mängd små oväntade skratt på albumets bekostnad och tyckte att det var förvånansvärt kul att ta sig igenom det. Jag vet dock ändå inte riktigt om jag är beredd att ge Bonga mer än en ensam liten plymapa i betyg. 


-Robin

19 maj 2014

Film! (avd. kreativa rubriker)

Jag har börjat kolla på mycket mer film än vanligt på senare tid, då jag plötsligt insett att jag ju älskar att titta på film och att det inte direkt finns någon bra anledning att inte göra det. :) Det kan ibland kännas lite omotiverat att ta sig tiden att sätta sig helt passivt ner i cirka två timmar och bara glooooo, men nu när jag tillbringat en hel del tid för mig själv så har jag börjat tycka att det är riktigt mysigt att sparka igång en rulle och ensam sitta och njuta av den, som en helt guilt-free godispåse. Jag har alltid tyckt det känts lite jobbigt att välja film för ett större sällskap (dvs fler än en person...) eftersom man kan råka välja en dålig film och då får man stå där med skammen, men tittar man helt ensam försvinner det problemet och man kan fokusera helt på sin egen upplevelse. Så det är min nya hobby just nu!

Jag har t o m registrerat mig på Imdb för att kunna sätta betyg på de filmer jag sett och skapa några sådana där snajdiga listor och grejer. Framför allt har jag börjat uppskatta sajtens "Watchlist"-funktion, som går ut på att man helt enkelt markerar alla filmer man är intresserad av att se så att man inte glömmer bort dem. I skrivande stund har jag 121 filmer på min lista - kommer jag någonsin att komma ifatt den? Eller kommer jag att lägga till nya titlar i samma takt som jag betar av dem, så att siffran förblir någonstans vid 120-strecket för all framtid? Eller kommer siffran rentav att stiga, trots att jag tittar och tittar i en rasande fart? ^^ Den som lever får se (på film).

Här kommer några korta noteringar om filmer jag nyligen sett:

A single man

Oerhört vacker, näst intill perfekt utförd film. Estetiskt fulländad med fantastiskt skådespeleri. Jag har aldrig fattat grejen med att alla kvinnor jämt swoonar över Colin Firth, men efter den här filmen förstår jag det bättre. Scenen där han tar emot dödsbud på telefon var 10/10. Slutet var vackert men kanske inte fullständigt övertygande - utan att spoila så kändes det lite som att han kanske kunde kommit till den insikten tidigare om det nu var allt som krävdes. Men ändå: en superfin film som jag skulle rekommendera till alla.


__________________________________________________

The Croods

Kul datoranimerad familjefilm med stenålderstema och obegriplig svensk titel (seriöst, "Croodarna"? Det går ju inte ens att uttala. Det känns så uppenbart att de som översatt inte förstått vad "Croods" ska betyda...). Den var färgglad och bjöd på ganska många glada skratt, men var väldigt bekymmersam ur ett genusperspektiv och givetvis lika på-minuten-förutsägbar som typ ALLA animerade filmer nuförtiden. Varför måste det vara så? Det är så outsägligt tråkigt. Det enda som var lite annorlunda var en sorglig och oväntad scen mot slutet, som kändes väldigt djärv med tanke på förutsägbarheten och familjetonen i övrigt. Den var riktigt vacker, och medan det stockade sig i halsen tänkte jag förbluffat "Va? Tänker de sluta filmen så här? Det vore ju... otroligt?". Men givetvis fegade de ur och slutade filmen precis som alla andra filmer. :D


__________________________________________________

Burn After Reading

Det här är en sådan där film som är så fullständigt kompetent utförd på alla plan att man inte kan ge den något annat än full pott. Den är snyggt filmad, har bra skådespeleri, en intressant handling, spänning, några genuina överraskningsmoment och bjuder på ett gäng fniss. Men någon liten detalj fattas som man inte riktigt kan sätta fingret på, som gör att man verkligen uppskattar den medan man tittar men kanske inte direkt tar den till sitt hjärta för all framtid. Jag vet inte riktigt vad det är i den här filmen, för den är riktigt bra. Kanske är det att ingen av karaktärerna är riktigt sympatisk, så man kan inte direkt relatera till någon. Men det betyder inte att man inte kan ha en rejält underhållande stund så länge filmen varar.

__________________________________________________

Good Bye Lenin!

Här har vi en tysk film från 2003, och jag måste säga att det alltid är uppfriskande att titta på en film som inte är amerikansk. Om inte annat så får man (förmodligen helt obefogat) känna sig lite finkulturell för en stund. Den här filmen handlar om DDR och jag ska erkänna att jag inte vet mycket om det. Därför var det nog en hel del nyanser i filmen som gick mig förbi, och vissa aspekter förstår man nog bara till fullo om man själv är tysk och levde där på 80-talet, så det kunde bli lite rörigt ibland. Jag lastar dock inte filmen för detta då det troligtvis bara är jag som är clueless. I övrigt var filmen fin, lite rörande och ganska rolig, och så vitt jag förstår var allting stylat till perfektion. BONUS: Eftersom det utspelar sig i Europa får man se en snorre. Wow!


__________________________________________________

Blue Valentine

Den här filmen handlar om ett förhållande som går åt helvete, och jag har velat se den jättelänge då jag läst överallt att den skulle vara sååå bra. Det leder såklart till att man får lite för höga förväntningar, men det betyder inte att den inte var sååå bra, för det var den. Skådespeleriet är utmärkt och allting är väldigt snyggt och trovärdigt. Det enda jag saknade, som gör att filmen inte riktigt kan få full pott av mig, är ett antal scener som hade kunnat visa lite tydligare var exakt det gick snett för paret. Även i befintligt skick kan man luska sig till varför det började gå utför, men något extra "bevis" satt jag och väntade på. Annars var den utmärkt, realistisk och såklart ganska sorglig.


__________________________________________________

Pacific Rim

Eeeh. Jag vet inte vad jag ska tycka om den här. Det går inte att se på den på ett neutralt sätt då Robin peppade som satan för den innan den skulle komma, och sedan blev lite besviken när han väl sett den. Själv har jag ingen relation till kaijus och bryr mig inte, så jag får försöka bedöma den som vilken film som helst. Utseendemässigt har jag inga klagomål; jag tyckte den var snygg och tuff rent estetiskt och effekterna var bra (något jag ofta klagar på annars). Skådespeleriet och vissa av karaktärerna (alla?) var dock skrattretande, så pass att det måste vara avsiktligt campy, och visst, så kan man ju göra. Men frågan är varför? Handlingen var givetvis också förutsägbar till 110%. Jag tror att om man hade sett den här filmen som första film i livet så hade man blivit helt golvad, men eftersom man (jag) är en gammal kärring på 31 trötta år så blir det bara (hyfsat underhållande) skåpmat. Pluspoäng dock för den fina flashbackscenen med tjejen, samt bristen på framtvingad romans. (Betyget ska läsas som en stark tvåa.)


__________________________________________________

Argo

Kompetent utförd och hyfsat spännande politisk agentfilm eskalerar och mynnar ut i den mest nagelbitande och hjärtklappningsframkallande scen jag sett i en film på flera år! När jag väl får min första hjärtattack kommer jag delvis skylla den på denna film och ackumulerad ångest. :) En övertygande attention to detail gör filmen till en mycket fin estetisk upplevelse, och även om filmmakarna givetvis skarvat lite här och där och överdrivit av dramaturgiska skäl, är det verkligen lustigt att tänka sig att det här bisarra händelseförloppet skett på riktigt. BONUS: Min gamla favorit Victor Garber är med i en liten roll och är helt otroligt läcker trots sin ålder på 60+, tosigt hår och bänga glasögon. Inte konstigt att jag var helt besatt av honom för några år sedan. ♥


__________________________________________________

-Emelie

10 maj 2014

Pink's Awakening


En liten screencap från det klassiska spelet The Legend of Gudrun: Pink's Awakening, ett av Hentendos stora flaggskepp back in the day!

-Robin

24 april 2014

Little Miss Sunshine

Härom dagen såg jag Little Miss Sunshine för första gången, sisådär åtta år efter alla andra. Yeah! Här kommer mina Topp 3-betraktelser under filmens gång:

1) Den var ganska bra. Lite överhajpad kan jag nog tycka, och för att vara ansedd som en riktigt härlig feel good-film stod de glada scenerna inte riktigt i proportion till deppigheten. Hade förväntat mig mer av slutet också, hipp som happ var det bara slut. Men välspelat var det förstås, och snyggt, och hyfsat underhållande. Bäst var dock nästan biltutan som hade fastnat.

2) Greg Kinnear ser ju exakt ut som Greg Poehler från Welcome to Sweden! (Eller tvärtom, kanske.)


3) Jag har aldrig någonsin tidigare tyckt att Steve Carell var snygg, men här får jag kapitulera. Yowza! Han kanske borde sporta halvjesus-looken oftare?


*djup filmanalys yo*

-Emelie

22 april 2014

Drömlandskap

Jag stod härom dagen och funderade på när jag senast blivit riktigt, riktigt imponerad.

När jag var yngre och saknade referensramar var det ju lätt att bli helt blown away av olika saker inom t ex musik eller film (från 6 till 13 års ålder var raden "Den bästa film jag sett" i Mina vänner-boken utan undantag reserverad för årets aktuella Disneyfilm som ju alltid sopade banan med sin föregångare), men med åren så finner jag det svårare och svårare att bli sådär fullständigt bländad som man kunde bli som liten. Inga nyheter här, så är det säkert för de flesta, men ändå.

Med ökande kunskaper om dramaturgi och bildberättande blir det lättare att se mönster och identifiera planteringar, exposition och andra författarknep, och även om filmer fortfarande kan vara bra blir det med tiden svårare att låtsas som att man inte ser igenom dem. I takt med att man mer eller mindre medvetet lär sig analysera olika konstformer känner man sig förvisso smartare, men nog tusan förtar det lite av glädjen och förmågan att låta sig svepas med av verken ifråga.

Dessutom blir man kräsnare med åldern; ju mer musik man hör, desto mer har man att jämföra med, och man inser att de låtar som gjorde en helt förtrollad förr bara följer en välbeprövad D-A-Bm-G-ordning likt tusentals andra poplåtar. Man har hört det förr, man har sett det förr, och inget är någonsin riktigt bra nog - det är alltid något som fattas. Den här tecknade serien är snygg, men själlös. Den här serien har en otroligt stark historia, men gud så fult tecknad den är. För att inte ens tala om genusglasögonen! Har man väl fått dem på sig så blir man aldrig av med dem igen, och med det blir det genast färre och färre kulturyttringar som man kan stötta till hundra procent.

Så jag frågade mig själv: När blev du senast så fullständigt imponerad av någonting att du nästan flög in i väggen bakom dig av tryckvågen, och vacklade därifrån med håret på ända när du tittat klart på verket ifråga? Svaret blev det här:




(Bilderna är tagna från det här galleriet, klicka för att se hela serien)

De här fotona är tagna av den koreanska konstnären Jee Young Lee och de har valsat runt ett tag på Facebook, bl a via Boredpanda.com, så kanske har du redan sett dem. Vi översköljs ju dagligen av roliga giffar, mer eller mindre meningsfulla Upworthy-länkar och folks fotografier och teckningar, så först kollade jag bara slött och blasé på den här länken och stängde sedan ner den, och så var det inte mycket mer med det. Men jag kom på mig själv med att hela tiden återvända till bilderna i tankarna och till slut var jag tvungen att gå tillbaka och glo dumt (samt spara ner varenda bild, såklart) med tungan hängande utanför munnen. Vilka fantastiska bilder! Helt otroliga.

Så här står det om fotona på Boredpanda:
Young Korean artist Jee Young Lee recently presented her beautiful, surrealistic and Photoshop-free photography exhibition named “Stage of Mind”. The magic happens in the artist’s small 3,6 x 4,1 x 2,4-meter studio in Seoul. The artist builds these highly dramatic, psychedelic and visually intense scenes herself, ensuring that every teeny tiny detail is hauntingly perfect and leaves the viewer in awe.
och man kan bara lägga sig platt och säga att hon verkligen lyckats. Vilken otroligt begåvad och kreativ människa! Varenda bild i hennes samling golvar mig totalt. Jag kan inte säga att jag förstår allting, men det gör ingenting alls. Avundsjukt stirrar jag på hennes konst och undrar vad jag skulle göra om jag vore ens en tiondel så kreativ som hon.

Jag har ett lite kluvet förhållande till "konst" som i att gå på gallerier och titta på tavlor och skulpturer. Det är mycket av det jag inte förstår, och när det gäller vissa verk beror det på att jag helt enkelt är för dum och har för svårt för abstrakt tänkande. De verken kunde vara imponerande, men istället får de mig bara att känna mig alienerad. Andra verk gör mig enbart irriterad, som i det klassiska exemplet där någon kluddar något hafsigt klägg på en målarduk och sedan säljer det för tusen miljoner kronor. Jag antar att det helt enkelt inte riktigt är min grej. Jee Young Lees konst lyckades dock pejla in exakt det där lilla som jag gillar och träffade mig rakt i solar plexus (jfr. klyschiga uttryck) och hade jag varit en snorrik mecenat hade jag gladeligen strösslat små prassliga, gröna papperslappar över alla hennes kommande projekt. Vilken stjärna!


-Emelie