6 mars 2016

*girlboner*

Jag får konstiga känslor av den här videon. o_O  ♥__♥


För att inte tala om den här:


-Emelie

29 februari 2016

Leap Day William & vänner


"Leap Day William, Leap Day William
Bursting from the sea
Will he bring his bucket of sweets
For mom and pop and me?"

För exakt fyra år sedan upplyste Tina Fey och company sina tittare om en hittills okänd men väldigt specifik tradition, i det briljanta 30 Rock-avsnittet Leap Day (klicka här för att läsa min gamla recension av det). I denna helt bananas-knasiga episod fick vi lära oss att man världen över firar skottdagen vart fjärde år genom att bland annat:
  • klä sig i blått och gult (den som inte gör det får räkna med att bli dragen i håret och stampad på foten)
  • äta rabarber (som den gamla ramsan lyder: "Rhubarb red, eat away! Rhubarb green, don't eat them.")
  • titta på dygnet runt-maraton av Jim Carrey-filmen Leap Dave Williams på TV

Högtidens självklara helgon är Leap Day William, en gälprydd gubbstrutt klädd i fluga och hatt som bor i Marianergraven och dyker upp vart fjärde år för att ge gråtande barn godis ur en hink.

Ni kan ju gissa om vi väntat otåligt i fyra år på att få fira skiten ur den här dagen.






Vi fick förvisso inte tag i några rabarber, men de gula och blå kläderna satt där de skulle och vi firade med god mat och visning av ett särskilt avsnitt (gissa vilket?). Kort därefter dök ingen annan än Leap Day William själv upp och kastade ut godis till alla fejkgråtande närvarande i församlingen. (Detta kom med på film, men det vete tusan om det kommer att läggas ut på den här bloggen...)





Vi ses om fyra år igen!

-Emelie

Ps. Förlåt, men... jag bara måste:

25 januari 2016

My, my, how the seasons go by

Jag är typ lite kär i den här kvinnan...


-Emelie

Nu blir det vampyrer

Jag brukar sällan ha tillräckligt med tålamod för att lägga tid på filmer som fått mindre än 7,5 på Imdb, men igår kväll glodde vi faktiskt på en rulle som bara fått 6,5 i betyg. Flämt!! Varför? Jo, för att jag för ett tag sedan hade snubblat över en trailer som jag tyckte verkade riktigt intressant, trots att den handlade om vampyrer, något som jag egentligen inte heller är intresserad av. Oddsen för att jag faktiskt skulle se den här filmen var med andra ord ganska usla, men whodathunkit, igår var det faktiskt dags! Tacka Netflix för det. Vi satt länge och valde mellan seriösa filmer som Hotel Rwanda och The Last King of Scotland innan vi till slut uppgivet kollade på varandra och sa: "Fuck it, ikväll orkar vi inte med djup socialrealism, va? Vi tar vampyrtramset." Sagt och gjort: det blev Daybreakers från 2009.


Daybreakers handlar om en värld där nästan alla har blivit vampyrer och endast ett fåtal riktiga människor finns kvar. Det var det som fångade mitt intresse från första början. Jag gillar sådana där riktigt tydliga What If-scenarion, och kan bli sugen på att se en film bara av den anledningen, för att få veta vad filmskaparna har tänkt hitta på med konceptet. (Av samma anledning har jag Adam Sandlers Click i Netflix-kön... Döm mig inte.)

Istället för det vanliga vampyrslafsandet får vi alltså en värld som egentligen är ganska lik den vi lever i just nu, med små justeringar såklart. Alla bilar har mörklagda rutor så att folk ska kunna köra bil även i dagsljus, det finns underjordiska gångtunnlar där folk kan ta sig fram utan minsta risk för en fruktansvärd solbränna, och folk går till jobbet och dricker kaffe (utblandat med blod dårå) precis som de gjorde innan de blev vampyrer - kanske för att bättre kunna inbilla sig att ingenting egentligen har förändrats eller blivit sämre, och att de fortfarande är någorlunda mänskliga, bara lite coolare. Folk står i kö till kiosker för att köpa blod, och det är inget konstigt med det.


Problemet är dock att blodbrist har uppstått i världen. De vampyrer som inte får sitt dagliga blod blir snart vanskapta och förfaller till att bli riktiga monster, monster som inte passar in i det sofistikerade vampyrsamhälle man lyckats bygga upp. Blodet får man från människor som hålls inlåsta i sterila miljöer och tappas på varenda droppe, men snart finns det inga människor kvar och vampyrerna är ständigt på jakt efter de få överlevande som finns där ute någonstans. De i sin tur beväpnar sig och försöker givetvis hålla sig vid liv så gott det går.

Någonstans på gränsen mellan de ondaste vampyrerna och de snällaste människorna finns filmens huvudperson, hematologen Edward, som tycker synd om människorna på blodfarmen och egentligen inte trivs alls med att vara vampyr. Han försöker skapa ett konstgjort substitut till äkta blod men det går inte särskilt bra. 


Efter ett tag kommer han i kontakt med några människor och inleder ett samarbete med dem, och tillsammans försöker de ta reda på om det inte rentav finns något bättre än blodsubstitut. Tänk om vampyrer kunde förvandlas tillbaka till människor igen?

Jag tyckte att filmen var helt okej och ärligt talat var den verkligen precis vad man förväntade sig, varken mer eller mindre. Det är ett intressant koncept och det var kul att se de olika situationerna som kunde uppstå i en värld där vampyrism är det normala. En del specialeffekter var ganska fula, medan en del andra var ganska snygga, så det var inget uppseendeväckande i någon riktning. Det mesta är rätt habilt utfört och miljöerna överlag snygga och stämningsfulla. Lite cheesy blir det ju alltid när det handlar om vampyrer, det kan man inte komma ifrån, men jag gillade konceptet med en värld där människorna är i minoritet och det inte handlar om att man ska försöka lista ut vem som är vampyren.

Bäst var Willem Dafoe och hans southern drawl (eftersom jag inte är amerikan kunde jag inte avgöra om den var trovärdig, men jag tyckte den var mysig i alla fall) och Sam Neill, som gjorde sig väldigt bra som skurkaktig skurk-skurk. Bara kolla på honom:


I minushörnan har vi lite halvtaskigt skådespeleri från vissa (jag tittar på dig, Ethan Hawke!) och aningen övertydliga, skriva-på-näsan-paralleller till riktiga politiska frågor om t ex immigration, veganism och liknande. Hur som helst, har man inget bättre för sig så kan jag absolut rekommendera att man tar en titt på den här filmen för 1½ timmes småobehaglig verklighetsflykt.

Dessutom känner jag mig faktiskt nödgad att hålla med den här personen på Imdb:s forum:


Support Creative Experiments Like This Movie

If this movie came out in the 80's it would have received all kinds of praise. But this internet generation is so critical that Hollywood barely take any chances with creative scripts anymore and shoots out remake after remake. So stop being whiny douche-bags people and support movies like these for at least TRYING to break the mold.


Nog för att man inte ska känna sig tvungen att gilla en film om man nu tycker den är dålig, men ja, jag förstår vad personen menar. Det har ju kommit skrattretande många remakes de senaste åren och om inte annat är det kul att se ett originellt och nytt koncept. Mer sådant!

Tre anemiska plymapor av fem blir det.


-Emelie

20 december 2015

Lucka nummer 20

I årets första, och faktiskt även enda, julkort berättar Starscream om sin stora hemlängtan och om hur ett ungt gossebarn hjälpte honom att finna räddning genom julen!


Snön låg djup då den mest förrädiska och fifflande i Decepticons led vaknade upp ur sin påtvingade hypersömn. Hur lång tid som gått visste han ej. Det enda han med säkerhet kunde konstatera var att han tröttnat på det eviga kriget som utspelat sig mellan hans Decepticonbröder och de hatade Autoboterna, ett krig som tagit honom ifrån hans hemplanet Cybertron och strandsatt honom på den primitiva grushög som vi kallar Jorden.


Starscreams grubblande tankar stördes snart av en orädd grabb med bänga glasögon som hälsade och frågade den enorma roboten om hans namn. Starscream svarade med att vara sitt allra buttraste jag, men pojken lät sig inte avskräckas utan tycktes snarare gå igång på chansen att få predika julens glada bud!



Starscream var inte intresserad, men till slut vann hans av hemlängtan bevekade robothjärta och han förbarmade sig över den tjattrande lilla köttvarelsen. Pojken var noga med att inte nappa på sin chans att fly den vanligtvis väldigt mordiska och maktgalne plåtmannen, utan insisterade ihärdigt på att han minsann kunde göra den autonoma roboten glad igen om denne bara fick chansen att lära sig lite om julen!

       

I en handvändning hade transformern förvandlat sig till ett stridsflygplan. Han hade bestämt sig för att vara människobarnet till lags, och tillsammans flög de över den snötäckta landsbygden i jakt på den mellanmänskliga värme som bara drabbar oss kring julen.


Kort därpå skymtade de en busslast pensionärer på sin årliga permission från vårdhemmet till vilket de förpassats av sina nära och kära. Förtvivlade däck kämpade mot det hala underlaget, men till ingen nytta - bussen satt ohjälpligen fastkilad i en mindre snödriva. Det tycktes bli en jul utan Janssons för de gamla från Sunnydales åldringsby!


Rättrådigt dirigerade vår julälskande favoritgrabb sin nye vän att komma till de stackars gamlingarnas hjälp. Starscream gick motsträvigt med på pojkens förslag. Men otack är världens lön, för knappt hade den elake flygplansroboten hunnit sträcka ut en hjälpande hand mot bussen förän han fann sig beskjuten av Streetwise, en av de förhatliga Autoboterna som Starscream levt hela sitt liv för att bekämpa



En strid utbröt och de åldriga bussresenärerna skakade snart i sina galoscher. Starscreams minderåriga medresenär tänkte emellertid inte låta fightandet fortgå, utan hötte dömande med fingret mot de båda slagskämparna och beordrade dem att sluta genast innan någon kom till skada.



Efter att ha förklarat läget för den välmenande Autoboten som bara haft de bussbelägrade människornas bästa i åtanke när han gett sig på ett förmodat hot, så tilläts Starscream fullfölja sin goda gärning, och efter att ha skiljts ifrån gamlingar och missriktade välgörare stannade Starscream och gnatgrabben till vid den lokala torggranen.



"Visst var det väl härligt att hjälpa de där människorna?" fiskade pojken, men blev paff och modstulen av Starscreams svar: att han bara hjälpte till för att få chansen att sätta dit autobotkräket som skjutit på honom. Greppande efter halmstrån kunde pojken inte göra annat än att hälsa Starscream en god jul i ett sista desperat försök att nå fram till den kalla maskinen. Tårar rann ned för barnets ögon. Starscream bara skrattade och gick sin väg.


Men så stannade han upp. Han vände sig om mot den gråtande pojken, vinkade och önskade honom en god jul tillbaks.


De säger att Starscreams hjärta växte tre hela storlekar den kvällen och Gud signe oss alla, även Herr Starscream!


Jag blev glatt överraskad när jag hittade en julspecial med Transformers, och särskilt då Starscream var seriens protagonist! Dessvärre så levde inte serien upp till den allra första stämningsfulla splashsidan med Starscream i snön som blickar upp mot rymden. Jag hade gärna sett lite mer julmysiga miljöer än en knappt ens antydd, generisk vägkant och storyn var, om ordvitsandet tillåts, inte mycket att hänga i julgranen. Kul med jul, mindre skojigt utfört.

-Robjamin Syrsa

20 november 2015

62 år


Idag fyller min största idol Anders Glenmark 62 år, vilket känns lite bisarrt. Jag har varit ett fan av honom sedan jag var 7 år och hörde Hon har blommor i sitt hår första gången. Då var han 37. Sedan köpte min mamma hem LP:n Jag finns här för dig som kom i samma veva, och jag blev helt fast. Jag vet att det inte är så jättekreddigt att vara insnöad på en gammal artist som hade sin formtopp under det tidiga 90-talet och som typ inte gjort ett ljud ifrån sig på cirka 10 år, men jag älskade honom då och kommer fortsätta älska honom tills den dag jag dör. Mina Glenmark-skivor är nästan det enda jag har kvar från barndomen som har följt mig hela vägen in i nutiden och inte fallit bort någonstans på vägen.

Varje gång Anders fyller år tänker jag att jag ska skriva ett ordentligt hyllningsinlägg någon gång, med låttips och listor och gamla bilder och gud vet vad. Men jag tycker aldrig jag har tid, riktigt. Detsamma gäller idag, tyvärr, för jag måste dra på mig skorna och ge mig ut om några minuter. Men någon dag ska jag skriva det. Ni får försöka bärga er. :)

-Emelie


1 november 2015

Tjusig Orphan Black-fanart

Snubblade precis över dessa fantastiska Orphan Black-fanarts av någon som heter Lesley Vamos. Jisses! Här har vi någon som verkligen fångat alla karaktärernas essens och gjort något helt eget av det, till skillnad från de officiella Orphan Black-serierna som ser generiskt amerikanska ut på ett helt dötrist sätt. Om den här personen hade fått teckna serierna hade jag köpt dem utan tvekan, men som de ser ut nu ligger mitt intresse på noll.







De officiella serierna som jämförelse:


Urk! >_<


Gå in på Lesley Vamos tumblr för att se fler skitsnygga bilder!

-Emelie


28 oktober 2015

Fylla år, en årlig tradition jag har så här kring hösten.

Att fylla år förlorade sin charm för några år sedan. Jag har varit 27 i snart en vecka nu och tycker processen att bli äldre är stressande och jobbig; tid som flyger förbi och aldrig kommer åter. Med detta sagt så blev jag dock påmind på allra bästa sätt att det ju faktiskt är väldigt kul att fylla år också, trots att den ljuva ungdomen seglar förbi. I söndags blev jag nämligen firad utav Emelie och Mattias. De hade dukat upp ett supermysigt bord fullt av godsaker och paket, och bilderna nedan ger inte riktigt en rättvis bild för hur otroligt höstmysigt de hade pyntat för lilla mig. ♥


Omnomnom...


...nomnomnom!


Sötaste höstkattsomslagspappret någonsin? :3


Redo att hugga in på allting!


Ett parti födelsedags-King of Tokyo. Det var länge sedan vi spelade
sist. Jag förlorade stenhårt men shit vad fint och mysigt KoT är ändå! :)



Mattias vann med bravur, men hans kära Alienoid
åkte ändå på fett med stryk!


Så här tjock och glad var jag efter en underbar 
pastasås på kräftor och crème fraîche, mumsig
marängsuisse och på tok för mycket chips! :3

Här är alla fina saker jag fått ifrån hela familjen! :D



-Robin