2 augusti 2017

Köpenhamn 29/8

I helgen var vi i Köpenhamn på en liten tripp som varit planerad sedan julafton förra året. 

För ett tag sedan satte de upp Disneys Ringaren i Notre Dame (Klokkeren fra Notre Dame) som musikal på en dansk, välrenommerad teater i Fredericia, och jag som bara precis vrålälskar Ringaren var mycket irriterad över att denna teater låg alldeles för långt bort för mig. Det är svårt att förklara men jag är alltså någon form av extremt superfan och har varit det i 21 år, så jag tyckte det var ganska orättvist att jag, som enligt all logik borde få se denna musikal, inte skulle få det. Dock så skedde någon form av mirakel och Fredericia-teatern bestämde sig ett tag senare för att även sätta upp sin kritikerrosade musikaluppsättning i den danska huvudstaden, och GUESS WHAT JAG BOR I MALMÖ!! Så vi bestämde oss för att nu jäklar skulle vi åka på dansk musikal, och i julas fick vi biljetterna. Nu, 7 månader senare, var det äntligen dags för oss att åka. Pust! Den som väntar på något gott etc, osv, m.m.

Vi åkte över till Köpenhamn i god tid för att strosa runt lite grann och glo i affärer och hinna äta innan föreställningen, och som vanligt gick vi till Köpenhamns bästa ställen: seriebutikerna Fantask och Faraos Cigarer. Vi brukar alltid tillbringa ett par timmar där då dessa affärer är som himlen på jorden för seriefantaster, och så gjorde vi även denna gång. Jag gick runt och hyperventilerade och skrev ner en superlång lista på intressanta titlar att kolla upp inför framtida födelsedagar och julaftnar, och dagens l00t blev följande:


Yslaires Himmel over Bruxelles 1 & 2 som jag varit nyfiken på i flera år, och även Hugo & Iris 2, som är så vacker att man storknar (allvarligt talat alltså: varenda ruta i den serien är som en tavla). Sedan hittade jag två böcker av Faith Erin Hicks, vars andra böcker jag redan äger, så jag fattar inte varför jag inte hört talas om dessa två tidigare. Jag har sedan vi kommit hem igen hunnit läsa The Nameless City 1 & 2 och jag tyckte att de var riktigt bra. Serien var lite trögstartad och aningen generisk i sitt upplägg, men den blev snart bättre och båda delarna bjöd på fina karaktärsporträtt och riktiga emotionella smockor i slutet. Det ska tydligen bli en trilogi, och jag kommer köpa del tre så fort den kommer ut. Fyra apor!


Tillbaka till Ringaren! Efter att vi ätit en slafsig middag på McDonald's av alla jäkla ställen (det låg närmast, okej?!) så gick vi till Det Kongelige Teater för att göra oss redo för föreställningen. Som namnet antyder var det en mycket vacker teater; ärligt talat tror jag aldrig att jag befunnit mig i en vackrare lokal förut - massor av kristallkronor, pelare, byster och porträtt så långt ögat nådde. Jättefint. Sedan började föreställningen och jag satt spänd som en fiolsträng i tre timmar och bara stirrade på allt. Att musiken skulle vara bra visste vi redan då vi hade lyssnat in oss på det engelska och tyska originalet (it's complicated...) i förväg, så jag var mest där för att se scenlösningarna egentligen, och de levererade verkligen! Mycket fin scenografi, på ett sätt som nog hade varit omöjligt att göra för ett par decennier sedan. Det hela var en härlig blandning av kulisser, rekvisita och datoranimationer som smälte samman på ett finfint sätt.

Jag med svindyrt program som Robin tyckte jag förtjänade.

Skådespelarna var utmärkta och sjöng gudomligt, såklart, och det enda problemet var väl att vi inte förstod allt vad de sa... Jag är rätt förtjust i danska och hyfsat språkbegåvad, så jag tycker nog jag har ganska bra koll på danska, men det var ändå lite svårt att uppfatta precis allt. Som tur är så har jag ju oerhört mycket förförståelse för historien och särskilt Disneys version (slutade räkna när jag hade sett filmen 50 gånger...) så det var ändå inte något som drog ner upplevelsen särskilt mycket. Mitt sällskap hade nog lite mer trubbel med danskan än jag hade, men inte så det störde, direkt.


Han som spelade Quasimodo (AKA min älskling och fantasipojkvän under hela min tonårstid ) var utmärkt och även Frollo hade precis rätt look för rollen. I den engelska versionen är det en lite skäggig och överviktig snubbe som spelar Frollo och det tycker jag inte passar alls - han ska ju vara mager, silverhårig och nästan lite feminin i sitt kroppspråk. Quasimodo hade också (märkligt nog!) en del fysiska likheter med den svenska rösten till filmens Quasimodo, dvs Joakim Jennefors, så det var lätt att acceptera honom i rollen.


Handlings- och låtmässigt har de förändrat en hel del från filmen, men det var vi också beredda på. Jag är inte så förtjust i det nya introt, men annars har en del lagts till som gör filmens story ännu bättre, framförallt en låt som heter Wie Aus Stein... förlåt... Made of Stone... förlåt igen... Kold som sten! (Som jag sa så är det lite komplicerat.) Det är verkligen en jäkligt maffig bit som jag anser borde ha funnits med i originalfilmen. Det var kul att få se den ageras ut på scen, äntligen! Andra sångnummer som jag uppskattade var Top of the World/Verden set heroppefra - underbar myslåt med rar koreografi och jättejättefin scenografi med en himmel som liksom öppnades upp framför ögonen på oss - och såklart Frollos klassiska solonummer Hellfire/Helvedes ild, som jag inledningsvis var lite besviken på då jag hade förväntat mig något maffigare, men lo and behold, jag behövde bara vara lite mer tålmodig för precis mot slutet, då jäklar brände det till på mer än ett sätt. Detta må låta som om det är en femåring som recenserar, men ändå: Musikaler är bara så himla bäst ibland!

Jag ger musikalupplevelsen fyra av fem apor. Det finns några brister i showen som gör att jag alltid kommer föredra filmversionen, men inga av felen ligger hos Fredericia-teatertruppen, som alla gör fenomenala insatser. De visste inte om att de hade ett superkräset megafan i publiken den kvällen, men de gjorde mig definitivt inte besviken.


-Emelie

Ps. Never forget:

Frollo och Quasi lattjar backstage.

11 april 2017

Letterboxd


När jag fick nys om att imdb skulle lägga ner sina diskussionsforum blev jag lite ledsen. Inte för att de forumen inte var riktiga skithål med jämna mellanrum, för det var de verkligen, och ibland kunde det vara rejält frustrerande att vada genom tråd efter tråd med dynga ("WORST MOVIE EVER!!!!1!" - ett stående inslag under varje film, även om det så var Citizen Kane) i jakt på en vettig åsikt... men ändå. I flera års tid har jag haft som outtalad tradition att gå in dit varje gång jag sett en film, för att höra folks åsikter, få svar på frågor om saker jag kanske inte förstått i handlingen, och se om fler än jag lagt märke till ditten och datten. Den funktionen är nu helt borta från sajten, och jag kände mig nödgad att se mig om efter en ersättare, någon annan sajt som kunde stilla mitt filmdiskussionsbehov. Jag har inte direkt funnit det perfekta forumet än, men en tråd på AvClub upplyste mig om Letterboxd:s existens. 

Det är en riktigt fin sajt (mycket snyggare och modernare estetik än imdb någonsin har haft, måste jag säga) där man kan recensera filmer, hålla igång sin watchlist, göra egna listor m.m, och det kändes direkt som ett väldigt attraktivt alternativ. Jag registrerade mig genast, började fylla i alla filmer som jag någonsin sett (jäklar vad mycket tid man lagt på film genom sitt liv, alltså!) och hade riktigt kul i flera timmar (*host* nörd)


Min favoritfunktion hittills är dagboksfunktionen, med vilken man kan få perfekt överblick över alla filmer man ser. Det är något jag verkligen uppskattar, då jag ser ganska mycket film mellan varven, men ibland glömmer bort vad jag tyckte efterhand som tiden går. Man kan också följa folk man tycker verkar ha bra filmsmak och få rekommendationer utifrån det, osv.


Summa summarum: en bra sajt som jag verkligen kan rekommendera för filmälskare! Den är kanske lite klöddig i layouten ibland, men överlag känns den snygg och fräsch, och den har definitivt gjort mig ännu mer sugen på att se film än jag redan var. Jag kommer fortsätta använda imdb för rena fakta om filmer, cast & crew och sådant, men för allt det andra roliga runtomkring-grejset kommer jag nog hålla mig till Letterboxd. Ge den en chans! Touchthepeacock heter jag där, om man till äventyrs skulle vilja följa mig. :) 

-Emelie

Ps. Sajten finns även som app.

Doktor Lekman tar emot nu

Bild snodd från festivalrykten.se

Jag upptäckte Jens Lekman någon gång under det tidiga 00-talet, då en bekant från en utbildning jag hoppat av skickade en mp3:a av Maple Leaves till mig med orden: "Så dum han är! Han fattar ju ingenting!". Jag lyssnade och blev genast stormförtjust. Maple Leaves är en modern klassiker, men det var låten jag hörde precis efter den som jag verkligen tog till mig och som öppnade upp en helt ny värld av musik för mig: You Are The Light (By Which I Travel into This and That), en helt underbar låt på alla möjliga vis. Fram till dess hade jag enbart lyssnat på "trygg" svennemusik och hårdproducerade musikal- och soundtracklåtar, så att plötsligt upptäcka indiemusiken med alla dess konstigheter, samplingar och långfingrar åt hur "riktig" musik ska vara blev ett litet äventyr för mig, en erkänd musikfegis. Tryggheten att hålla i handen när jag navigerade bland de nya, lite småläskiga låtarna blev Jens Lekmans snälla, mörka stämma, som lite grann är det enda konservativt "normala" bland alla tossiga infall som den mannen bjudit på genom åren. Hans mjuka baryton låter förvisso inte direkt klassiskt skolad, men eftersom min pet peeve inom indiemusik är artister som gör sig till och sjunger extra "konstigt" bara för att vara så udda och indie som möjligt, blev hans trygga och mysiga sångröst en bra ledsagare in i det nya.

Sedan dess har jag lyssnat på det mesta han gjort (om ej allt, men till mitt försvar är karln galet produktiv) och varit på en av hans konserter, och jag skulle nog räkna honom som en av mina tio favoritartister. Det här var dock inte tänkt att vara en samlad historieteckning av hela mitt musikliv, utan bara ett intro till det det egentligen skulle handla om, nämligen Jens Lekmans senaste skiva.


Hittills har han givit ut tre "riktiga" skivor och en samlingsskiva med låtar från sina tidiga, trevande år som låtskrivare och artist. Av dem är Night Falls Over Kortedala min favorit, men alla är bra och har sina höjdpunkter samt en och annan stinkare. För bara några veckor sedan kom hans nya, fjärde platta Life Will See You Now, och den har gått varm här hemma sedan dess, vill jag lova. Inledningsvis var jag negativt inställd till den, då jag inte gillade den första singeln som jag hörde ett tag innan hela skivan kom, och mitt första intryck var också lite sisådär då jag tyckte att hela skivan kändes väldigt disco och 70-tal på ett lite osexigt sätt. Men det tog inte lång tid innan Jens vann över mig, som vanligt. Här kommer en hel drös åsikter, låt för låt:

1) To Know Your Mission
Det är svårt att inte gilla en så här glad, käck och elegant utformad popdänga, särskilt när den börjar så direkt med Jens röst som tycks säga "Kom igen nu, nu börjar skivan! Häng med!". Varje gång jag lyssnat igenom hela skivan och tänker att jag ska lyssna på något annat istället, så räcker det med att repeatknappen för mig in på första spåret igen och jag hör de tre första orden för att jag ska tänka "Äh, fanken, okej då, jag lyssnar väl på hela skivan en gång till...". I övrigt påminner låten lite om All I Want For Christmas Is You med sina bjällror, utan att för den sakens skull vara en jullåt. Det är väldigt frustrerande att det inte kommer en riktig, sista refräng utan att låten istället bara tonar ut - kan tänka mig att han kör fler refränger när han gör den live.

2) Evening Prayer
Jävligt catchy låt, men om det inte vore för Nietzsche-namedroppandet i min gamla favorit A Higher Power skulle jag nästan tro att Jens gått och blivit kristen på gamla dagar, särskilt med tanke på omnämnandet av gud även i To Know Your Misson. Jag älskar det riktigt låga partiet vid 1:20-1:30 där Jens röst är som en söt, härlig sirap i hörselgången. Lite engelska-kritik: Borde det inte vara "The model he's made" snarare än "The model he's done"? Den sistnämnda formuleringen får det lite att låta som att Babak legat med en fotomodell (vilket han kanske i och för sig har, who am I to judge?).

3) Hotwire the Ferris Wheel
Gillade den inte först då jag tyckte att den lät som en gammal låt från Orups näst sämsta skiva Orupean Songs (1991), men jag har faktiskt mjuknat inför den vid det här laget. När man, som jag ofta gör, sitter nätterna igenom och jobbar med hörlurar på, märker man snart att den här låten har ett riktigt skönt flow som man gärna hakar på. Man måste också älska en låt som nämner slumrande sälar (ja, varför inte?), och jag får erkänna att jag fnissade till första gången jag hörde "Okay, if I'm gonna write a song about this I promise I won't make it a sad song. It'll go like this: Whoo!". :D

4) What's That Perfume That You Wear?
Plattans definitiva stinkare - jag kan inte fatta att han valde ut den här som första singel! Arrangemanget är töntigt och passar honom inte, texten är okej men dåligt utplacerad på melodin så att hälften av alla ord blir felbetonade (något jag bara inte står ut med, jfr It Was A Strange Time In My Life *ryyyys*) och meningen "And it smells so GOOOOOOD" är helt enkelt inte bra. Det är under Jens värdighet. :P Oh well, jag lär väl lära mig att tycka om den här också förr eller senare, gissar jag... Lite kul kuriosa är att Jens tydligen fått just den här påhittade parfymen med alla dess dofter tillverkad på riktigt, och ska sälja den i liten upplaga på konserter den närmaste tiden.

5) Our First Fight
En rar och kort liten ditty utan någon riktig refräng. Den är dock väldigt stämningsfull och jag gillar semestersoundet som hela låten har. Gillar även det allmänmänskliga i att föräldrar världen över (tydligen!) bokstaverar G-L-A-S-S så att barn inte ska förstå. ^_^ Det är gulligt.

6) Wedding in Finistère
En av mina favoriter från skivan, både för att den är rejält svängig och för att dess text påminner mig om diskussioner som jag och min pojkvän haft på senare tid. Den handlar om val man gör och att man aldrig riktigt vet om man väljer rätt + att många vuxna nog lite grann går runt med impostor syndrome och "leker vuxna", men egentligen känner sig som små barn inuti och inte vet vad de håller på med. Jag gillar också konstnärsperspektivet; att vi i den här låten verkligen får följa just artisten Jens Lekman och inte en neutral, allmängiltig karaktär som alla kan relatera till, i rader som "I was booked for a wedding" och "Later that night I sang You Are The Light". Sådant tycker jag är kul ibland, som t ex i Orups Indiedrottning där han sjunger "Hon tyckte att jag var gammal och alltför folklig, men hon hade mitt första album".

7) How We Met, The Long Version
Den här är bara så cool. Först blev jag lite avtänd av det extremt disco-aktiga 70-talssoundet, men snart var jag on board och jag blev väldigt förtjust när jag förstod vart låten var på väg. Jag fattade ingenting först, men så snart jag hörde ordet "trilobites" så började jag förstå att det här verkligen, verkligen var den LÅNGA versionen. ^_^ Roligt koncept - men det känns också bekant, av någon anledning? Vem är det som har gjort något liknande nyligen? Hjälp mig. Bästa parti: "The Kongo river divided the chimpanzees: the peaceful bonobos and the ones like you and me". Sämsta parti: "And that's the story ÅFF how we met". Snälla, rara Jens, jag har sagt det så många gånger förut: "of" uttalas inte "åff" utan "åvv"! Kan ingen säga åt honom? mvh ängslig_själ_83

8) How Can I Tell Him
Så fint tema i den här! I tider som dessa av hat, rasism och antifeminism är det ibland svårt att ens bry sig om det manliga perspektivet på grejer då män alltid ska komma in och deraila diskussioner med ovidkommande åsikter, men Jens gör ett bra undantag med den här låten, som handlar om en RIKTIG mansfråga: hur svårt det är för män att visa intima känslor sinsemellan.Det känns riktigt sorgligt att en kille som Jens Lekman, som ändå gjort sig känd för vardagsromantiska, känsliga kärlekslåtar, även han har problem att visa känslor med sina killkompisar. Om inte han kan, vem kan då? Bästa parti: "A line drawn in the sand to keep us apart / A rusty, old padlock hanging on our hearts". ;_;

9) Postcard #17
Den mest nedtonade låten på skivan, och en väldigt elegant sådan. Älskar pianosoundet och den lite ruggiga, milt skräckfilmsaktiga stämningen som uppstår. Den här låten gör kanske inte mycket väsen av sig vid en första genomlyssning, men lyser allt starkare ju fler gånger man hör den. Och låt mig bara säga att jag ryser av välbehag över hur Jens låter när han sjunger frasen "fucking ridiculous". Det är svårbeskrivet, men ett underbart ljud i örat som man bara vill sätta på repeat 200 gånger.

10) Dandelion Seed
Mysig och väldigt reflekterande låt. Den har inte riktigt "satt sig" i mig än, men jag börjar så sakteliga uppskatta den mer och mer. Det enda jag egentligen har emot den är att den ändrar tempo hela tiden på ett lite frustrerande sätt, samt att Jens låter efterbliven när han säger "domkyrkan". Jag brukar gilla hur ett av hans trademarks är att han exotifierar Sverige och svenska ortsnamn/stadsdelar, och det gör jag även här, men av någon anledning har han valt att uttala "domkyrkan" helt stört. Jag vet inte varför jag bryr mig så mycket, men det gör jag... I övrigt är låten helt okej.
__________________________________

Sammanfattningsvis är Life Will See You Now en värdig uppföljare till Lekmans tidigare skivor - betydligt käckare ljudmässigt än föregångaren I Know What Love Isn't, men inte lika elegant som tidigare plattor - och betyget blir fyra plymapor. Det är en aningen svag fyra, men likväl en fyra.

(Första gången vi använder de rosa musikaporna i den här bloggen eller?)

-Emelie

11 mars 2017

Ulvepalooza

Som har framgått av tidigare inlägg i blöggen så har jag ju lite grann snöat in på en viss Johan Ulveson. Jag har egentligen en annan huvudsaklig celebrity crush sedan ett par år, men då denne inte behagat göra några offentliga framträdanden på ganska länge blir det lätt så att man roar sig med annat medan man väntar. De senaste månaderna har jag därför googlat runt på herr Ulveson då jag haft en stund över, och blivit rikligt belönad. Det är ju nämligen så att en väldigt bra grej med att börja gilla någon som är lite till åren är att det finns en rejäl katalog av material att gå igenom. Här är lite grejer jag har kollat på (utöver julkalendern dårå):
________________________________________

Ulveson & Herngren


Mockumentary om livet bakom kulisserna på en dödsdömd komediserie på SVT. Den här gillade jag riktigt mycket, det var helt up my alley! Älskar att se hur det går till bakom film- och tv-produktioner (30 Rock, som ett exempel), och jag fick riktigt mycket Ulveson för pengarna. Han och Felix Herngren spelar dryga, diviga versioner av sig själva och det är väldigt kul. Många pinsamma situationer uppstår och de flesta skådespelarinsatser är klockrena, t ex Johan Glans som sorglig pushover. Ulveson är dessutom i sin utseendemässiga prime här (i mina ögon) så det är ju... trevligt. *förförisk blinkning* Dessutom är de flesta av de färdiga sketcherna faktiskt riktigt roliga. Bonusinfo: Något bolag i USA har köpt rättigheterna till denna tv-serie och gjort en egen amerikansk version, i vilken Billy Crystal spelar "Johan Ulveson". Lol!

Betyg i helhet: 4,5 av 5
Ulveson-faktor: 5 av 5
TOP SEXY MOMENT: När Johan tar av sig kavajen, kavlar upp ärmarna och klår Felix i pingpong i avsnitt 3. Och när han regisserar en pjäs iklädd svårmod och polotröja.


________________________________________

Lorry & Yrrol


Lorry är en s.k. svensk klassiker och något som känns som obligatorisk tittning om man ska få lov att kalla sig ett sant Ulveson-fan, men... jag vet inte, jag. Jag förstår att det är som att svära i kyrkan, men jag har sett några sketcher på YouTube och några avsnitt från Öppet Arkiv, och ärligt talat så fattar jag faktiskt inte det roliga, även om det är pinsamt att erkänna det. Jag måste vara helt fel generation, och dessutom har jag en instinktiv motvilja mot Peter Dalle, vilket inte direkt gör saken bättre. Jag har dragit på munnen vid kanske tre tillfällen, varav ett var ett innerligt komma-ut-ur-garderoben-samtal män emellan, och ett annat en bisarr reklam för Bingolotto med herr Ulveson som den Bergmanska döden. Men mest sitter jag bara och stirrar med imbecill, frågande min. Nja.

Betyg i helhet:
1,5 av 5
Ulveson-faktor: 4 av 5
TOP SEXY MOMENT: Ehhh... Lite svårt att säga eftersom jag inte sett allt. Och inte gillar det jag sett. Men det är lite kul att se Johan som hyfsat ung, det får jag medge. Den här bilden kanske?

________________________________________

Sing-A-Long


Höll på att dratta i backen när jag insåg att det finns CIRKA TVÅHUNDRA AVSNITT (i realiteten: 26 st.) av ett musiklekprogram från 2006 i vilket Johan Ulveson är en av två ständiga lagkaptener! :D Oh my god, vilken guldgruva för en fangirl. Jag har väl sett ca 10 avsnitt hittills och jag måste säga att det är hyfsat underbart. Det är kul att se någon man gillar i rollen som sig själv, utan manus, och inse att man fortfarande gillar snubben, framförallt för att han verkar vara en riktigt sympatisk typ. Hans dryga kommentarer, tramsande med gamla kompisen Sussie Eriksson och barnsliga glädje (och dansmoves) när laget får poäng påminner mig om mig själv och det gör mig glad. I sure know how to pick 'em. ;) ♥ Programmet i sig är okej - ganska gapigt och flamsigt, och en del tävlingsmoment fungerar inte riktigt (något jag tror de fixar till i senare säsonger) - men även om det inte hade varit det, hade det ändå varit värt att se för det myckna ulvemanget. I could watch this all day.

Betyg i helhet:
3,5 av 5
Ulveson-faktor: 4 av 5
TOP SEXY MOMENT: Too many to mention! Men här är några:



________________________________________

Bonusfamiljen


Jag hade aldrig börjat kolla på SVT:s nya satsning Bonusfamiljen om det inte vore för att en automatisk reklam gick igång på min Facebook-feed och jag då råkade skymta Johans nuna i en sekund. Min första reaktion var: "Yaaay, mer Johan Ulveson! ♥". Min andra reaktion var: "Men... vad ÄR det för en fruktansvärd peruk de tvingat på honom?". 


Hittills har bara halva säsongen gått, men av den kan man snabbt konstatera att Johans del i serien är mycket liten, men för all del naggande god. Han spelar en psykolog som tillsammans med sin utseendemässigt nästan identiska fru (också psykolog, spelad av en utmärkt Ann Petrén) försöker hjälpa seriens huvudpersoner med deras bonusfamiljsbekymmer. Jag tycker att Ulveson och Petrén utgör en finfin duo och det är lite mysigt att se deras intellektuella smågnabbande i hemmet när klienterna åkt därifrån - tråkigt bara att de enbart får en scen per avsnitt. Johan är mycket fin i klyschiga psykologbrillor och linnekläder, och jag gillar när han puttrar omkring och lagar mat och dricker te i ett tjusigt litet hus ute i skogen, men alltså... den där peruken. VARFÖR. Den förstör allt. Fappability: 0. I övrigt är tv-serien helt okej.

Betyg i helhet: 3,5 av 5
Ulveson-faktor: 2 av 5
TOP SEXY MOMENT: (om vi försöker tänka bort peruken då)

________________________________________

Renées brygga


I ett avsnitt hälsar Johan Ulveson, Peter Dalle och Agneta Sjödin på Renée Nyberg i skärgården och under kvällen vankas det badminton, paella och pseudodjupa samtal om livet. Johan berättar om sin hemska TBE-upplevelse för något år sedan då han svävade mellan liv och död (jag är glad att jag inte var ett fan vid tidpunkten - jag skulle ha oroat ihjäl mig om jag vetat om det!) och vi får veta lite mer om hans och Dalles fina kompisrelation. Jag är som sagt inget fan av Dalle (eller Sjödin, för den delen) så programmet är lite segt emellanåt, men Ulveson levererar och är charmig, rolig och snygg varje gång han är i bild. Jag måste säga att jag är ett stort fan av hans klädstil privat, något jag kommer elaborera om i del 2 av denna bloggserie (ja, det kommer komma fler inlägg!). Undrar om det är han själv som har god smak, eller om någon stylist eller familjemedlem ligger bakom. Mrraoowwrr, hur som helst. ♥__♥

Betyg i helhet: 3,5 av 5
Ulveson-faktor: 4 av 5
TOP SEXY MOMENT: Älskar hans resonemang om vem man vill (eller snarare inte vill) få massage av, för jag kan relatera till 110%, och skrattar gott åt hans hysteriska "Massage! Hitåt! MASSAGE!!". Och så är han snygg när han fiskar också.


________________________________________

Jul i Kapernaum (Fru Ditos äventyr)


Den här julkalendern har jag missat, eftersom jag var lite för gammal för sådant när den gick på tv (1995). Nu har jag dock skummat igenom delar av den som jag hittade på Öppet Arkiv, och kan ärligt säga att jag tycker bitarna som Johan deltar i är riktigt kul. Det handlar om fru Dito (en kavat Pia Oscarsson), hennes magiska duschkabin/tidsmaskin, och resorna hon gör med den genom viktiga händelser i historien. I varje epok stöter hon på någon som har ett problem, och med sin moderna kunskap tipsar hon påpassligt om lösningar som sedan blir verklighet i vår riktiga historia - t ex hjälper hon Beatles slå igenom och får Robin Hood att sluta stjäla från de fattiga och istället fokusera på de rika. I varje epok spelas personerna hon träffar av Johan Ulveson och Claes Malmberg som gör fina insatser, och ofta är humorn rolig även för vuxna. Jag vet inte om resten av Jul i Kapernaum är bra, men fru Ditos äventyr är i alla fall definitivt sevärda!

Betyg i helhet: 4 av 5
Ulveson-faktor: 5 av 5
TOP SEXY MOMENT: Det är många, alltså. Hetast är han nog som sheriff i vilda västern, men även Robin Hood och emo-konstnären Tord som verkar under stenåldern (komplett med basker av sten!) har sina stunder. ♥ Jag måste säga att den här karln klär oförskämt bra i mustasch.



Yowza. ♥__♥
________________________________________

Detta pinsamma fangirlande fortsätter i nästa avsnitt! När det kommer vet ingen.

-Emelie

7 mars 2017

Det brinner i säven

Här kommer en snabb serierekommendation rätt upp och ner: Wild's End! Den är skriven av Dan Abnett och tecknad av I.N.J Culbard.


Jag lånade de två första böckerna på biblioteket utan att egentligen veta någonting alls om dem, och plöjde dem båda i racerfart. Fantastiskt bra serie! Någon på Goodreads hade skrivit att det var som en blandning av War of the Worlds och Det susar i säven, och fast jag inte är närmare bekant med någon av dem kan jag skriva under på att det är en perfekt beskrivning - svårt för mig att säga hur mycket som är ren rip-off och hur mycket som bara är hommage, dock. Jag tyckte i alla fall väldigt mycket om serien!


Teckningarna är skickligt utförda med fina antropomorfa djur i en hyfsat enkel och ren stil, och persongalleriet är intressant och sympatiskt. Det utspelar sig på den brittiska landsbygden på 1930-talet och vi får följa ett gäng bybor som upptäcker att det är något skumt på gång efter att någon sett ett "stjärnfall" som visar sig vara något mycket mer hotfullt (och eldsprutande). Serien är överraskande våldsam, något som jag personligen ser som ett plus. En annan sak jag gillar är att några av karaktärerna pratar på bred dialekt, något som sätter stämningen fint och är väldigt underhållande att läsa. Böckerna innehåller också väldigt mycket extramaterial i form av fejkade journalanteckningar, militärrapporter och kartor mellan de olika kapitlen, och det bidrar till ett trovärdigt världsbyggande och visar på hög ambition hos serieskaparna.


Det jag gillar minst med serien är färgläggningen, som på sina ställen är lite väl simplistisk för sitt eget bästa. Det är dock en petitess i sammanhanget. Jag har i princip bara gott att säga om Wild's End och rekommenderar den till alla (vuxna) som gillar att läsa serier.


-Emelie